Nu finns novellerna ur Kaktusar svarar inte på tilltal på internet - en antologi med temat Mänskligt beteende och reaktioner!

Mänskligt beteende är ett fascinerande ämne som det länge har funderats och forskats kring, men vilka svar finns egentligen? Konkreta svar är svåra att finna men genom att läsa, skriva och fundera kring ämnet så väcks ständigt nya tankar. Det vi vet med säkerhet är att alla är individer och fungerar på olika sätt. För att bevisa detta gav vi våra skribenter uppgiften att skriva en novell utifrån samma tema – och dessa noveller är resultatet!

Det var när vi skulle påbörja vårt projektarbete nu under tredje året på gymnasiet som vi bestämde oss för att skapa en antologi. Idén grundar sig på vårt eget skriv- och läsintresse. Eftersom vi studerar på Ledarskapsprogrammet som inriktar sig på människan valde vi antologins tema utifrån detta. Ledarskapsprogrammet ställer dessutom förmågan att leda människor i centrum, och vi valde därför att agera projektledare för denna samling.

Tack till alla personer som har ställt upp och hjälpt oss att skapa denna antologi. We wouldn’t have done it without you!

Utgivare: Amira Hentati och Lena Brosäter
Författare: Henrik Boström, Elena Zorina, Linn Eriksson, Frida Johansson, Jenny Hortlund, Mathias Lindström, Matias Rinander, Annica Renberg och Linnea Stenqvist.

DU HITTAR NOVELLERNA TILL HÖGER -->

En sådan där regnig dag av Henrik Boström

- Idag känns som en sådan där regnig dag, sade Hans.

En poänglös verbalisering av en slumpmässig tanke, kan man tycka, då den enda organiska existensen i hans direkta närhet utgjordes av kaktusen i keramikkrukan på fönsterbrädet. Hans kunde dessutom själv bekräfta, efter bitter erfarenhet av tidigare obesvarade repliker, att kaktusar ytterst sällan svarar på tilltal.

Hade kaktusen svarat, så hade den förmodligen påpekat det absurda i hans uttalande, då detta samtal utspelar sig sent i november och det gått veckor sedan det sista höstregnet. Vidare hade den kanske poängterat att en hastig blick genom persiennerna kunde påminna om den vildsinta snöstorm som sedan några dagar regerade vintermörkret utanför.

Något i den stilen, är förmodligen vad kaktusen hade uttryckt. Men som sagt så svarar kaktusar ytterst sällan på tilltal, och Hans hörde istället sin kommentar eka ut och försvinna, som vore hans vardagsrum en katedral.

Hans kokade kaffe på spisen och plockade fram kanelbullar ur frysen. Han hällde upp två deciliter mellanmjölk i den lilla kannan formad som en sittande ko, med den böjda svansen till handtag och hålet i ryggen för påfyllning, och tog ner sockerskålen ur kryddskåpet. Slutligen dukade han fram två kaffekoppar mitt emot varandra på det lilla köksbordet. Den stora som det stod Skellefteå AIK på var till honom själv, den var hans favorit. Den mindre hade ingen logotyp på sidan, den var han mindre rädd om. Den koppen dukade Hans fram mest för säkerhets skull. ”Man vet ju aldrig när man får oväntat besök”, sade han ljudligt, så att kaktusen i rummet intill skulle höra.

Som om något satt sig på tvären i en av dess fyra magar kastade den lilla porslinskon upp en stråle av kall, snövit mjölk och Hans svarta mellanrost antog snabbt en beige ton. Den andra koppen stod fortfarande lika tom som ägarlös, men kanske var det lika bra att hugga in i bullarna, ändå. Han kunde ju alltid frysa in ett par stycken igen, ifall någon skulle få för sig att kika förbi lite senare.

Utanför hade stormen avtagit och ersatts av ett stilla snöfall. Hans betraktade en snöflinga genom fönstret, följde dess dalande väg ända ner till marken, där den blandades med de andra flingorna och blev ett med snötäcket under gatlyktan. Den som ändå vore en snöflinga, tänkte Hans.

*

Inget svar. Hans lade på luren, i förnekad medvetenhet om att en röst i andra änden hade varit en teknisk omöjlighet, då han inte ens övervägt att betala telefonräkningen på otaliga månader. Hoppet om exteriör kontakt väcktes dock åter då det obekanta läte som fått honom att ivrigt kasta sig över telefonen ljöd ännu en gång. Dörrklockan. Hans skyndade ut i hallen, men hejdade sig då han nått ytterdörren och försökte ansträngt att stilla sin uppspelta, astmatiska andhämtning.

*

Bob dansade mellan snöflingorna och parerade de kalla vindpustar som med jämna mellanrum försökte blåsa honom ur kurs. Hans gråvita skor, som en gång förmodligen burit ett emblem i stil med Adidas, var sedan länge fyllda mer av is och snö än de var av hans fötter. Några av hans tår var kalla, resten kände han inte längre. Men det utgjorde egentligen bara en trevlig kontrapunkt till hans whiskeyvarma strupe.

En välkramad snöboll ven genom luften och träffade Bob med otrolig kraft i höger tinning. Det flimrade för ögonen då han kände hur ett pigment av is skar in i huden och fortsatte borra sig inåt mot hjärnan. Som att träffas av en sten och en kniv på samma gång, tänkte Bob då han i plågor föll till marken. Det ultimata mordvapnet.

Från sin snöbädd såg han sig omkring efter upphovsmannen till den våldshandling han just utsatts för, men någon sådan stod ej att finna. Det enda tecken han lyckades upptäcka på att någon nyligen befunnit sig i närheten var ett par små fotavtryck som ännu inte snöat över under den närmaste gatlyktan. Ett barns, förmodligen. Ett barn i vinterkängor.

I ett på måfå utvalt trapphus började Bob mödosamt bestiga den första trappsatsen. Tunt, snöblandat blod rann från det ytliga såret ovanför hans högra ögonbryn, ner längs hans framåtlutade näsrygg och droppade långsamt av tippen. Han torkade mustaschen med skjortärmen och vände blicken mot den våning han närmade sig. Här måste väl ändå bo någon godhjärtad människa som tar en in stackars misshandlad vagabond som han?
Dörrklockan plingade, snarare än surrade, och Bob andades tungt av utmattning då han sjönk ihop mot väggen bredvid dörren. Han hörde ljud från andra sidan, men inga tecken på att någon hastade för att undsätta honom. Hade folk ingen sympati alls? Så här bara en månad innan jul är väl det minsta man kan begära av sina medmänniskor ett vänligt bemötande, en stund framför brasan, en kopp kaffe och möjligen lite konjak.

Bob började bli otålig, varför öppnade ingen? Mellan sina egna ansträngda andetag hörde han ljudet av hur någon andades lika tungt på andra sidan av dörren, som ett förlöjligande av hans egen utsatthet. Här stod Bob, skadad och frusen – och någon fann det passande att håna honom. Han sträckte på sig i sin fulla längd och tänkte att dessa sadistiska samhällets avskum, en grupp till vilken han absolut inte räknade sig själv, allt förtjänade någon form av bestraffning.

Bob ringde på dörren igen.

*

Hans vaknade i en obekväm ställning på vardagsrumsgolvet, med bultande huvudvärk och en skjutande smärta i sidan. På golvet intill honom låg den rostigaste av hans köksknivar och den krossade porslinskon, vars skärvspridning tydde på en sammanstötning överensstämmande med den ömmande svullnaden på hans bakhuvud. Den pöl av vitt blod som runnit ur kon sammanflöt vid en punkt på golvet med de rödbruna dropparna från den rostiga kniven och bildade en ljust rosa färgton.

Hans ögonlock var tunga och rummet omkring honom oskarpt och distant. Tomma hål gapade mot honom från hyllan där hans tv-apparat och videospelare stått. Annat verkade också saknas, men Hans var inte säker. Han var bara trött, ville åter somna på golvet, trots det hårda underlaget och värken i huvudet. Smärtan i sidan kändes inte längre, hans kropp var behagligt domnad. Han tittade mot fönstret. Kaktusen stod i alla fall kvar.

I dag känns som en sådan där regning dag, tänkte Hans.

Sista ordet av Elena Zorina

“Don't expect me to cry for all the reasons you had to die. Don't ever ask your love of me.”

Unken röklukt dominerar den fuktskadade enrummaren. En tunn ljusslinga smyger sig in under den fördragna persiennen. Man urskiljer en man i rummets ena hörn. Två värmeljus lyser upp hans ansikte. Trots att han är ung har hans livsstil fått honom att åldras i förtid. Han är smal, till och med mager. Det oklippta, ovårdade håret hänger ner och klibbar i nacken. Ögonen är insjunkna, stora, desperata.

Ur högtalaren vid väggen ljuder Kurt Cobains sorgsna stämma. Telefonsladden är avkapad, på spisen står en kanna med rykande hett vatten. Framför mannen ligger ett litet, nött anteckningsblock. Han böjer sig ner och börjar skriva.

Jag har planerat min död i ett antal år nu. Metoden funderade jag länge på, inget fick gå fel. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig på något sätt. Alltså var skjutning uteslutet, trots att det hade varit den enklaste utvägen. Hängning är motbjudande. Hoppa från en bro är inte garanterat dödligt och jag vill inte blanda in utomstående oskyldiga människor i olyckor på motorvägar och liknande. Så jag tänkte, varför inte ta död på mig själv på ett sätt som har präglat hela mitt liv? Allt började i sexan när jag träffade Henke. Han kände några snubbar från gymnasiet som vi började hänga med. Varför de ville vara med oss är fortfarande ett frågetecken. Kanske var vi de enda som var dummare än dem, och vem tycker inte om att känna sig intelligent? Det var då jag började röka. Mitt längsta förhållande har varat i nio år, det varar än. Min stora kärlek heter Marlboro Red.

Mannen reser sig upp och går tvärs över rummet och ställer sig framför vattenkannan. Han häller över en liten mängd vätska till en liten kaffekopp, gräver sedan i sin högra jeansficka och drar upp en liten genomskinlig plastpåse innehållande något slags pulver. Han tömmer ut allt innehåll i den lilla vattenmängden och rör om med en matsked.

“Load up on guns, bring your friends. It’s fun to lose and to pretend.”

Väl nere på golvet igen, med kaffekoppen i sin hand, drar mannen fram en tunn liten spruta som hela tiden legat vid sidan av värmeljusen. Han blåser bort damm från den, vickar på kaffekoppen och låter en del av innehållet tas upp av kanylen.

Jag provade Spice strax efter min trettonårsdag. Vissa får inte effekt första gången de röker på. Jag var en av dem. Så jag provade igen, och igen. Det var ju bara lagliga grejer, ingen fara. Man blev inte beroende sades det. Mitt första rus var det bästa som hänt i mitt liv. Känslan av totalt lugn, harmoni, värmen inombords… det var något absolut nytt för mig. Hädanefter var mitt enda mål att få återuppleva dessa känslor. Efter Spice testade jag både brunt och grönt. Maja var nyttigare men hasch var billigare, och pengar är något jag aldrig haft mycket av. För varje ny drog jag provade fick jag nya upplevelser, och när den behagliga effekten av ruset avtog gick jag över till starkare grejer.

Sprutan placeras mot en av de såriga venerna i mannens vänstra armveck. Båda armarna är utslitna och infekterade. Nålen skjuts in och töms sakta. Mannen lutar sig tillbaka mot väggen med en lättad suck och sluter ögonen ett ögonblick innan han åter en gång reser sig upp och går, nu försiktigare, rädd för att ramla omkull, mot det gulnande surrande kylskåpet vid fönstret.

“Meat-eating orchids forgive no one just yet. Cut myself on angel’s hair and baby’s breath.”

Han tar fram en halvfull Smirnoff Premium Vodka ur kylskåpet och går, sätter sig i hörnet igen och fortsätter skriva, nu med en krokigare, ryckigare handstil. Med jämna mellanrum tar han upp flaskan vid sin sida och tar en klunk eller två.

Är det en sak man vet säkert om droger, så är det att man inte ska kombinera dem med alkohol om man vill överleva ruset. Jag vill inte leva längre. Tro inte att jag inte har övervägt alternativ. I flera år har jag planerat min död, ännu längre har jag reflekterat över livet samt om det är värt att leva det. Jag kom fram till att det inte är det. Andra människor tänker inte på samma sätt som mig. De ser världen ur ett litet kikhål. Ser de något som inte passar in i deras mall på hur ett liv ska vara, tittar de bort och undviker det obehagliga för resten av livet. Jag sket i kikhålet, sparkade ner väggen som dolde sanningen för mig, såg verkligheten. Ni tänker på fel sätt. Allt prat om att uppskatta de små tingen i livet gör mig illamående. De små tingen är just det som är oviktigt. Uppskattar ni det som är oviktigt blir ni automatiskt oviktiga själva. Människan tror att den är nödvändig för att världen ska existera. Detta är ren lögn. Människan behövs inte. Världen behövs inte. Ingenting är nödvändigt. Med andra ord har jag funnit meningen med livet – att dö. Skrämmer jag er? Spårar jag ur? Jag försöker bara hjälpa er. Ni måste blunda, tömma er på allt ni någonsin lärt er och börja tänka på ett alldeles nytt sätt. Till slut kanske också ni finner sanningen. Lycka till.

Mannen lägger ifrån sig anteckningsblocket. Han tömmer Vodkaflaskan, tvingar tillbaka en kräkreflex. Därefter tar han på nytt upp sprutan bredvid honom och fyller den med återstående mängden heroinlösning som finns kvar. När vätskan har skjutits in i hans arm ännu en gång blåser han ut ljusen vid sin sida och lägger sig ner. Det är nu helsvart i rummet. Genom Nirvanas ”All Apologies” hör man varken kvidanden eller snyftningar. Heroinet har stoppat mannens andning, men inte genom kvävning, utan för att kroppen är så pass avslappnad att den glömmer bort att andas. Mannen dör en behaglig död.

”All alone is all we are, all alone is all we are, all alone is all we are.”

För det bästa av Linn Eriksson

Regnet öser ner över flickan som sitter på den iskalla bänken nere vid vattnet. Himlen är becksvart och vinden river våldsamt i flickans hår och kläder. Vatten och tårar rinner nedför hennes kinder och smetar ut det tidigare perfekta sminket. Natten är iskall, men hon sitter hjälplöst kvar på bänken. Det finns ingenstans att ta vägen. Hon har vänner, men när hon tänker efter vet de ingenting om henne. De umgås och festar, men de har aldrig riktigt pratat om någonting väsentligt. Flickan letar fram en cigarett ur sin lilla handväska och tänder den. Hon kan inte släppa tanken på vad som hände tidigare samma dag. Om hon hade handlat annorlunda hade hon inte behövt sitta här nu. Det måste ju vara hennes eget fel? Att hon aldrig kan välja den rätta vägen. Varför är det så? Man hamnar inför olika vägskäl i sitt liv och man måste välja, men varför blir det alltid fel? Cigaretten slocknar och med den även hoppet. Flickan lägger ner sin ömma kropp mot bänken och känner så småningom hur hennes sinnen börjar domna bort.

Natacha drar fingrarna genom sitt långa, kolsvarta hår som hon alltid gör när hon måste ta ett snabbt beslut. Hon stirrar på sin pappa för att se om han verkligen menar allvar. Hon ser ju honom full varenda kväll, men han brukar aldrig få impulsiva idéer att ta med henne ut på en åktur mitt i natten. Natacha blir ställd och vet inte vad hon ska svara honom. Hon försöker att, för en bråkdels sekund, spela upp de olika scenarierna av konsekvenser hennes beslut kommer att få. Flickan pressar samman läpparna och böjer huvudet bakåt i hopp om att hon ska få en brilliant idé.

- Kom nu, Natacha, kan du supa och röka så kan jag köra bil. Jag är då i alla fall vuxen!

Natacha tittar på sin far. Han håller en ölburk i ena handen och bilnycklarna i den andra. Ögonen är rödsprängda och stirrar rakt på henne. En minnesbild rusar genom Natachas huvud och ger henne den klarhet hon behöver. Hon går fram till sin pappa och tar ifrån honom bilnycklarna han håller i handen.

- Nej pappa, du ska inte köra bil ikväll. Du är full. Någon kan fan skada sig!

Hennes pappa tystnar. Han blir ställd av att hans tonårsdotter har stake nog att säga emot honom, men inser snart att hon bara försöker trotsa honom. Hans ögon svartnar och sedan börjar han skrika åt henne.

- Du ska väl för fan inte komma och säga till mig vad jag ska göra och inte göra?! Det är jag som är vuxen och jag bestämmer!

Han klipper till flickan över käkbenet och hon ramlar baklänges in i hallspegeln som krossas av hennes tyngd. Han förmodar att slaget ska få flickan att inse sitt felsteg och be om ursäkt, men han får inte den respons som han önskat. Natacha ställer sig upp och tar sig för käken. Ofrivilligt rinner en tår nedför hennes kind. Aldrig visa känslor, tänker hon och biter ihop tänderna för att stålsätta sig. Hon ska precis till att öppna munnen när hennes pappa än en gång slår henne, den här gången med större kraft. Flickan faller bakåt igen och slår i bakhuvudet mot någonting vasst. Det svartnar för ögonen och hon börjar må illa. Natacha känner hur hennes pappa rycker tag i hennes tröja och sliter upp henne på fötter igen. Hon hinner precis öppna ögonen då ytterligare slag kommer vinandes och träffar henne. Hon vet att hon måste därifrån, nu på en gång innan något riktigt allvarligt händer. Flickan samlar sina sista krafter och kommer snabbt på fötter. Hon rafsar hastigt ihop sina saker och springer ut ur längenheten. Natten är iskall och det spöregnar ute, men hon vet inte annat än att fortsätta springa. Utan att hon är medveten om det för hennes fötter henne mot bänken nere vid vattnet.

Hon sätter sig utmattad ner och brister ut i gråt. Varför skulle hon vara så envis med att inte följa med på bilturen? Det hade säkert inte hänt någonting alls! Istället sitter hon nu på en bänk och har ingen aning om var hon ska ta vägen.

Natacha letar fram en cigarett ur handväskan och tänder den. Det är den enda tröst hon har för tillfället. Snart slocknar även den lilla trösten. Hon lägger försiktigt ner sin ömma kropp på bänken. Antagligen kommer hon att frysa ihjäl på bänken, men det bryr hon sig inte om. Hon vill inget hellre än att bara få somna bort från allting. Hennes ögonlock blir tyngre och tyngre och tillslut börjar omvärlden sakta att försvinna.

En minnesbild rusar genom Natachas huvud och den ger henne den klarhet hon behöver. Hon tittar sin pappa i ögonen och ger honom en lätt nick. En liten tur kanske inte skulle skada i alla fall? Natachas pappa tar vårdslöst tag i hennes arm och sliter med henne ut genom ytterdörren. Hon protesterar över att hon inte har någon jacka på sig, men han lyssnar inte. Hennes pappa vinglar fram till bilen och sätter sig i förarsätet. Natacha sätter sig bredvid och spänner oroligt på sig säkerhetsbältet. Hon sitter i smyg och hoppas på att bilen inte ska starta. Det är trots allt kallt och imorse hade hennes pappa problem med att starta den. Tyvärr har Natacha inte lika tur nu. Bilens motor vrålar ilsket i kylan och hennes pappa backar ut ur carporten. Redan innan han kommit ut ur bostadsområdet har han brutit mot förmodligen ett dussin trafikregler, och hastighetsmätaren visar på 90km/h. Natachas pappa svänger ut på Moraleden och trycker ännu hårdare på gaspedalen.

- Din mamma gillade heller aldrig att jag körde bil på kvällen men du ser så fel hon hade. Hon hade alltid fel! Varför tror du att det är hon som är död och inte jag? Jag ska berätta det för dig om du inte redan har förstått. Hon dog för att hon hade fel. Allt var hennes fel och se hur det slutade!

Natachas pappa fortsätter att prata om hennes mamma. Det mesta är osammanhängande, men Natacha börjar förstå vad den här bilturen går ut på. Det händer ofta att hennes pappa börjar tänka på hennes mamma när han dricker, och det slutar ofta med ångest som han försöker lindra med sprit. Spriten gör honom annorlunda, ibland våldsam. Nu ska han väl bevisa för henne att hon har fel, att han visst kan köra bil fast han är full. Natacha svarar inte på det han säger. Hon vill inte rubba den lilla koncentration som han lyckats uppbringa.

De susar förbi korsning efter korsning som visar rött ljus. De kör över i fel körfält och Natacha sitter som fastnaglad då hon ser en bil några hundra meter bort. Hennes hjärta bultar hårt i bröstkorgen och hon försöker uppmärksamma sin pappa om den mötande bilen, men hennes tunga sitter som fastklistrad i gommen och hon får inte fram ett ljud. Bilen kommer närmare och närmare och föraren blinkar med helljuset för att få dem att flytta på sig. Den mötande bilföraren svänger av vägen för att undvika en krock. Natachas pappa fortsätter som om ingenting har hänt. En vägskylt visar på en kraftig vänsterkurva. En klar och tydlig skylt som vilken nykter bilförare som helst hade lagt märke till, men hennes pappa ser inte. Han fortsätter rakt fram och bilen skakar våldsamt. De kör rakt in i ett träd och stammen tränger långt in i bilen. Flickan känner en skarp smärta i hela kroppen innan allt svartnar.

Natacha slår upp ögonen och ser rakt in i Karls ögon. Mannen lutar sig över henne för att försäkra sig om att hon lever. Vad hade hänt? Var det en bara dröm? Hon får hjälp att ta sig upp från bänken och blir sedan sittandes där. Det värker i hela kroppen och hon har ingen känsel i vare sig händer eller fötter. Ett tunt lager av frost har lagt sig på hennes tidigare våta kläder. Håret har frusit till en enda klump av is och hennes andetag är rossliga.

- Natacha, vi måste få in dig innan du fryser ihjäl! Det har ju börjat snöa! Hur länge har du legat här egentligen?!

Flickan öppnar munnen för att svara, men hon får inte fram något ljud. Karl förstår att hon inte kan prata nu. Han lägger hennes arm runt sina axlar och lyfter sedan upp henne. För första gången på länge känner Natacha sig trygg. Karl jobbar som skolsköterska på hennes skola och hon har alltid tyckt bra om honom. Det känns som om allt kanske ändå kommer att ordna sig tillslut.

Karl bor i närheten, så han bär henne hem till sig och låter henne ta en varm dusch medan han kokar te. Sedan sätter de sig i hans vardagsrum och Natacha berättar för honom om vad som har hänt. Det är första gången i hennes liv som hon pratar ut om något som har betydelse. Karl lyssnar och avbryter någon gång då och då med en fråga. När Natacha undrar om hon borde ha gjort som sin pappa sagt och följt med i bilen, skakar han på huvudet.

- Du vet inte vad som hade kunnat hända då, Natacha. Kanske hade det gått bra och ni hade kommit hem igen, men antagligen hade detta hänt förr eller senare i alla fall. Kanske hade något ännu värre hänt. Du kanske rentav inte hade suttit här nu eller någon annanstans heller för den delen.

Karl gör en paus och tittar djupt in i Natachas ögon.

- När jag säger så här menar jag ju såklart inte att det som redan hänt inte är illa nog, men jag tror att vi alla mår bäst av att tänka att det kanske finns en mening med vissa saker. Nu kan jag ju hjälpa dig för du ska absolut inte behöva leva som du har gjort. Ingen förtjänar att vara med om de saker som din pappa utsatte dig för ikväll.

Natacha tittar ut genom fönstret och ser hur den första snön sakta faller utanför fönstret. Hon drar fingrarna genom sitt långa, kolsvarta hår och tänker att kanske var det ändå för det bästa…

Tankar av Frida Johansson

I en polisbil. Sen kväll, kring halv elva. Någonstans i Sverige. En polislärling sitter i passagerarsätet av en polisbil, hennes handledare i förarsätet. Båda är knäpptysta, säger inte ett ord till varandra. Tittar bara rakt ut i luften, som utan vare sig mål eller mening. Men så kommer det.

- Och hur fan tänker du förklara det här nu då? frågar hon sin manlige handledare, utan en tanke på att man verkligen inte ska käfta emot på en rak väg ut i yrket man längtat efter hela sitt liv.

- Han förtjänade det, den jävla blattejäveln.

Polisen startar bilen och kör snabbt och ovårdat därifrån. Lärlingen säger inget mer. Det enda hon tänker är att en polis ska fan inte göra så.

Tre timmar tidigare var klockan ungefär halv åtta. Det var en väldigt lugn kväll och hon satt på stans billigaste café med sin handledare. Hon såg på honom och tänkte att det här måste vara den coolaste polisen i landet. Kolla på honom! Alltid ett leende på läpparna, alltid lika munter, och hur lyckas han få folk på bra humör bara genom att kliva in genom dörren? Ja, hon var på ett sätt lite förälskad i honom. Inte kär, verkligen inte kär. Men nästan. Man skulle ha kunnat likna hennes känslor vid relationen mellan en storebror och en lillasyster. Ja, det var nog den liknelsen som hade stämt bäst.

- Åh, vad trevligt det här är, sa han. Det känns som att jag kan prata med dig om allt, förstår du?

- Jag förstår precis! Du är den storebror jag aldrig hade, svarade hon och tog en klunk av sitt kaffe.

- Exakt min tanke, utbrast han och skrattade. Du får nog bli min jobbsyster.

Han log mot henne. Hon log tillbaka. De fortsatte prata, och det kändes som att det här kunde utvecklas till en riktigt fin vänskap. Det hon aldrig lade märke till var att det bara satt svenskar på caféet.

- Oj, vi borde kanske göra vårt jobb? utbrast hon när hon upptäckte att klockan just slog nio. Här hade de suttit och förlorat sig i diskussioner om allt mellan himmel och jord när det kunde hända vad som helst där ute!

- Är klockan så mycket? sa han och skrattade nervöst. Det hade jag aldrig anat! Hjälp, det här har verkligen aldrig hänt mig förut.

De betalade för sitt fika och lämnade caféet, de hade fortfarande lika mycket att prata om. De gick till parkeringshuset en bit bort, satte sig i polisbilen och åkte iväg. Deras jobb den här kvällen var att patrullera gatorna för att se att allt stod rätt till och att ingen råkade illa ut – det var ju trots allt lördag kväll och i princip vad som helst kunde hända. Det var dock en mycket lugn kväll, men de var ju tvungna att göra sitt jobb.

Efter att ha krypkört genom den lilla staden i ungefär en timme fastställde de att allt var lugnt, och de tog sig ut mot de närmsta stadsdelarna. Allt var i sin ordning.

Oväntat upptäckte hon ett ansiktsuttryck på sin handledare, ett helt främmande sådant. Hon hade aldrig sett det på honom förut. Hon betraktade honom när han kraftigt svängde in på en bakgård, stängde av motorn och stint stirrade framåt.

- Vad är det med det där? Det är ju bara några killar som grillar och spelar gitarr, sa hon och tittade på honom med frågande blick. Det var något som inte stämde tyckte hon, det kändes i luften.

- Okej, en sak ska du jävligt klart för dig som polislärling, svarade han tomt och fortsatte stirra framför sig, samtidigt som han spände loss säkerhetsbältet och öppnade bildörren: Ifrågasätt aldrig din handledare.

Han klev ur bilen och gick med bestämda steg fram till ungdomarna. Lärlingen satt kvar i bilen, som förstenad. Hon förlamades både kroppsligt och själsligt när hon såg personen hon sett upp till under hela sin utbildning knuffa undan ungdomarna så att de föll till marken, för att sedan ta tag i en av killarna och trycka ner honom mot marken. Han använde hela sin kraft för att med sin bara händer göra hans ansikte oigenkännligt. Vid det här laget hade alla skräckslaget sprungit sin väg, och polisen och den harmlösa tonåringen hade all tid för sig själva. Polislärlingen satt fortfarande kvar i bilen. Det var helt tomt i hennes huvud. Det enda hon såg var hennes handledare, och att han hade mord i blicken. Hon var paralyserad.

Så hördes polissirener, och i polisradion hördes rapport om misshandel en bit utanför stan. Han tog ett fast tag om killens tröja, tog fram sin batong och riktade ett hårt slag mot tonåringens solar plexus. Därefter slängde han ner honom på marken, spottade på honom och gick ursinnigt tillbaka till bilen.

I en polisbil. Sen kväll, kring halv elva. Någonstans i Sverige. En polislärling sitter i passagerarsätet av en polisbil, hennes handledare i förarsätet. Båda är knäpptysta, säger inte ett ord till varandra. Tittar bara rakt ut i luften, som utan vare sig mål eller mening. Men så kommer det.

- Och hur fan tänker du förklara det här nu då? frågar hon sin manlige handledare, utan en tanke på att man verkligen inte ska käfta emot på en rak väg ut i yrket man längtat efter hela sitt liv.

- Han förtjänade det, den jävla blattejäveln.

Polisen startar bilen och kör snabbt och ovårdat därifrån. Lärlingen säger inget mer. Det enda hon tänker är att en polis ska fan inte göra så. Nu känner hon att tankarna börjar komma tillbaka. Hon känner ilskan i henne stiga, mer och mer. Till slut säger hon lugnt:

- Stanna bilen.

- I helvete heller.

- Stanna bilen, upprepar hon och plockar fram sitt tjänstevapen. Nu. Hon laddar det och riktar det mot honom.

- I helvete heller, svarar han på nytt, samtidigt som han ökar farten. Och stoppa undan det där för fan, det är farligt.

- Åh, det vet jag nog att det är, säger hon spydigt och trycker det mot hans tinning. Stanna bilen.
Han suckar tungt, himlar med ögonen och svänger ut på vägkanten, varpå han snabbt drar fram sitt eget vapen och riktar det mot sin lärling. Hon känner sig inte rädd någonstans. Hon är förvånad och stolt över sig själv för att hon inte är rädd. Hon tänker, hade det här hänt för två år sedan hade hon svimmat. Men nu skrattar hon bara smått.

- Först ska du förklara en misshandel som du har startat, skrattar hon. Och sen ska du förklara hur din lärling plötsligt försvunnit! Hur fan har du tänkt ut det här?

Han svarar inte. Han bara tittar på henne med tom blick. Hon försöker urskilja känslor, tankar, vad som helst ur hans blick, men den är helt tom.

- Du vet, säger han lågt och sänker sitt vapen. Jag hatar blattar. Jag hatar dem så jävla mycket. De har förstört hela det svenska samhället! Poliser skulle inte behövas om de där jävla bögarna inte hade kommit hit och smutsat ner hela jävla Sverige med sin jävla propaganda och sina jävla traditioner!

Han darrar på rösten och plötsligt känner hon hans känslor. Något i hans bakgrund har gjort att han är främlingsfientlig, något riktigt hemskt.

- Du, säger hon mjukt, sänker sitt vapen och lägger sin hand på hans axel. Vad är det som händer med dig?

Han lägger sin ena hand på hennes, och hon ser tårar som långsamt rinner ner för hans ansikte. Hon stryker hans axel, han stryker hennes hand. Sedan tar han den i sin och lutar sig fram mot henne.

Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Men hon lutar sig inte bort när han kysser henne – hon bara smälter. De förlorar sig i varandra, och alla hennes tankar försvinner igen. Världens vackraste kille, tänker hon. Världens vackraste.

Han lutar sig ännu längre fram mot henne, och börjar viska något i hennes öra:

- Tack, men det är inget som helst fel på mig. Jag har alltid hatat blattar och kommer alltid att göra det. De är avskum. Och oroa dig inte, jag kommer nog på någon bra story när jag har dödat dig.

Innan han hinner plocka fram sin pistol har lärlingen sin uppe, och hon tvekar inte en sekund. Kulan går rakt in i hjärtat på honom, och han stelnar till. Den ondskefulla blicken är plötsligt utbytt mot rädsla. Hon ser honom tvinga fram ett svagt leende, och det sista han säger innan han tar sitt sista andetag är:

- Du är fullärd.

Hon sänker sitt vapen och lägger ner det i hylsan. Så tittar hon på honom och suckar.

- Det kan du ge dig fan på att jag är.

Hon kliver ur bilen och börjar promenera. Tankarna är som bortblåsta. Hon har inte en tanke på framtiden, handlar bara på instinkt. Går och går, vet inte var. Bort, bort, bort från allt. När hon sätter sig ner på en kulle som vetter ut mot havet tänker hon för första gången på mer än en halvtimme. Hon tänker en sak, en enda. Hon ska inte bli polis.

Dit och tillbaka av Jenny Hortlund

Regnet piskade nedför rutorna, det hade det gjort nu de senaste timmarna, och stuprören var fyllda av vatten som forsade ner på marken. Inne satt han och väntade, klockan tickade och han lät blicken falla ut genom fönstret som var täckt av rinnande vattendroppar.

Två tunga knackningar nådde hans öron. Dörren gnisslade när hon klev in genom dörröppningen. Hennes axlar var spända av kölden och vattendropparna föll längs hennes kinder och suddade ut hennes smink.

Han lät en dov suck lämna sin strupe medan han rullade på sina tummar. De var spända och han höll ett hårt grepp om resten av sina fingrar.

Nervositeten hade kommit på besök igen för att påminna honom om tider. Tider med både hemska och lyckliga minnen.

Hennes våta fötter smällde då hon gick på det kalla trägolvet som hade många år på nacken. Blicken han gav henne innehöll mer än bara besvikelse över att hon var sen. Där fanns även besvikelse för flera svidande saker hon hade gjort och sagt, inte bara mot honom utan även mot andra människor. Det tunga blöta håret vilade lätt på hennes fuktiga tröja, de blåa ögonen undvek att ta kontakt med honom medan händerna var gömda i hennes fickor. Hennes läppar gav honom ett falskt leende som menade ungefär ”Förlåt för att jag är sen med flit” och tillbaka gav han bara henne en blick som fick hennes inre att koka av ilska. Hon gled ner i den blåa tygsoffan och vände blicken rakt mot honom, och han vände genast undan sin.

Hans hjärta slog och han kunde känna vartenda slag så tydligt som aldrig förut. Skulle han möta hennes blick skulle det vara kört. Han slöt sina ögon för ett kort ögonblick för att påminna sig själv.

Hennes läppar formade ord som han aldrig trodde hon var kapabel till att säga, men man är oskyldig till motsatsen bevisats. Hennes röst var rosslig och krävande. Rysningar spred sig från ryggraden över hela hans kropp när hon pratande. Han hatade hur hon klarade av att manipulera folk så lätt, speciellt när de gick på det. Hans svar blev kort och enkelt, och sedan bröt sig tystnaden fram i rummet och lämnade ingen kvar.

Hon ställde sig upp ur soffan och började närma sig honom. Han kunde känna hur hennes parfymlukt trängde sig upp i hans näsa och hur den behagade honom. Hans ögon betraktade hur hennes smala ben tog sig närmare honom. Jeansen satt som perfekt på henne och trots regnet såg hon fantastisk ut. Hennes ögon gav honom den där förföriska blicken. Han ville bara kyssa de mjuka läpparna som hon hade, vara med henne. Eller det var i alla fall vad han hade velat för ett par månader sen. Då hade hon varit underbar och sedan en dag var hon bara… annorlunda.

Bilder utspelade sig i hennes huvud. Underbara, fina bilder som påminde om en vacker period i hennes liv som hon hade kastat bort. Hon led av ångest, fick hon bara en ny chans så skulle hon göra om allt. Ställa allt som gick så fel till rätta. Han kunde känna hur hennes lena händer greppade hans och hon viskade ett kärleksfullt ord i hans öra.

Han ställde sig upp och försökte få tankarna på annat. Han förstod inte hur hon kunde göra det här. Inte efter allt de hade gått igenom. Men trots allt ville en del av honom ta henne tillbaka och uppleva allt bra igen. Men snabbt ångrade han sig. Deras ögon möttes för en mycket kort stund. Han backade ett steg, fortfarande med hennes händer i sina egna. Försiktigt lät han de glida ur sitt grepp. De föll mjukt tillbaka mot hennes sidor i en mjuk stöt. Han lät än en gång hans ögon möta hennes blåa. De såg på honom med den där falska blicken. En ljudlig suck lämnade hans strupe innan han gav henne en besviken blick och vände sig om för att aldrig mer komma tillbaka.

Skärselden av Mathias Lindström

Splittrat glas, porslin och ölfläckar. En korridor utav kläder sträcker sig genom den lilla lådan och i det lilla rummet ligger en utslagen pojke, som snurrar, vrider och vänder sig åt alla tänkbara håll. Ljuset tränger sig in genom persiennerna och pojken har skyddat sig själv med en kudde. Det tryck, som går genom hela vägen från mage till hals var ett rent obehag. Han visste, att förr eller senare skulle han vomera. Det var ytterst obehagligt och vetskapen gjorde inte det som väntade bättre.

Han tog sina första vingliga steg genom korridoren och kom in ett dunklet belyst rum som kändes som ett lovande himmelrike. Han satte sig ner framför ringen och tittade ner i vattenklosetten. Det tog inte länge innan kräkreflexen satte igång, men ut kom enbart galla. Reflexen fortsatte men det var tomt, en hemsk upplevelse kan man tänka. Det var som att kliva in skärselden tyckte han, med ett häftigt dunkande i huvudet. Allt ska ut från kroppen. Det kändes ändå uppfriskande. Han somnade nog till på golvet ett tag, där inne var det svalt och skönt.

Han reste sig upp och med ett par nya vingliga steg gick han till lådan där han sedan föll ner i sängen och lindade in sig själv i täcket igen. Han hade varit med om detta förut och la inte ens ner energi på att förbanna sin situation och försöka intala sig själv saker som att aldrig mer, aldrig och åter aldrig mer. Det var lönlöst, inte ens värt att yttra. Befängt.

Nedanför sängen låg en petflaska fylld med ljummet vatten. Det var så att han visste att det bara var att ta en liten slurk, en sipp utav detta för att inte vara tvungen att ta och hänga sig över vattenklosetten igen. Det var svårt att icke frossa, för törsten var outhärdlig. Men lärdom och att sträcka ner handen blint letande efter flaskan var redan ett projekt i sig, så det var inget större problem.

Han funderade halvt om halvt, ibland om gårdagen, fast den dunkade huvudvärken gjorde det omöjligt att fokusera eller ens älta gårdagen. Det var det närmaste nirvana denne pojk någonsin varit.

Timmarna gick, utanför hade solen glidit bortom horisonten och välmåendet började sakta men säkert komma fram. Ändå var magen söndervriden, läpparna torra, ögonen hängde och det skadade godset börjar vagga fram mot kylskåpet. Tomt. Han kom underfund med att han måste ut. Det var inte en glädjande tanke och sängen verkade mer lockande, men han visste att förr eller senare måste han ut. Han böjde sig ner för att finna något att dra på sig från högarna utav kläder.

Stinkande och halvlortig kliver han ut ur huset. Går med krokig gångstil mot affären. Stängt. Det blåser kallt och han har glömt vantarna hemma, så cigarretten i mungipan ligger åtsidan och huvudet på sned medan han går vidare mot sin nya destination. När glöden är närmare filtret och fastklistrad i mungipan måste handen ingripa. I hans huvud går dessa tankar, inte värst vidare intressant, men djupet är bortspolat hos denne unge.

Inne i värmen. Panpizza, fyra liter läsk och tre liter juice, på det hela också en påse chips och dipp. Det var tid för att frossa. I kassan skämtas det torrt innan han går ut och går med en rask takt hem.

Hemma springer han in på toan, tömmer blåsan, tvättar händerna och ser sig själv i spegeln. Obehaglig syn. Tar sig ut och kastar in pizzan i mikron och öppnar den första flaskan med dryck som rinner rakt ner och sätts in i systemet. Han somnar till ett par minuter och vaknar upp utav plinget av mikron. En lätt suck kommer från han när munnen närmar sig det ätbara tinget.

Han åt och åter drack. Det gick långt över mätt innan han slutade frossa i sig och då tände han en cigg, rökte den och tittade på skärmen vilken han slagit på för att fördriva sin tid. Det tog inte länge innan hade rökt upp den första cigarretten, innan han var på sitt femte, sjätte och efter den sjunde var det slut. Han började slita av sig sina kläder, gick på toa och borstade tänderna, trots vetskapen om att det nog inte var länge innan han kommer ta och dricka ur den skummande drycken igen och somna om, vakna, snyta sig, dricka upp det sista och sedan somna belåtet. En ny dag därefter.

Luleå färgat rött av Matias Rinander

Verkligheten i Luleå är kall och ibland hårdare än något annat, tro mig. Det är inte lätt att känna sig som om man vore gjord av glas, när allting runt omkring en nog är gjort av sten. Jag har fått smaka på det bittra mer än det söta i livet just nu den senaste tiden. Det finns dock alltid hopp.
Så här sitter vi, utomhus på gräset, och dricker kaffe i solen. Jag och min nära vän, min högra hand och mitt sällskap i gott och ont.

- Det är inte det att jag inte bryr mig, men efter alla smällar speciellt nu senast så orkar jag nästan inte hoppas, du vet.

- Äh lägg ner! Det du behöver är en blondin, plocka bara ner en från träden, du har väl inga problem med sånt, haha!

- Amen vad fan Sebbe! Om jag vore som du säger att jag borde vara så skulle jag bli mörkrädd för mig själv.

- Grabben, du säger ju själv att du vill slippa smärtan, så kommer jag här med lösningen och vad får jag för det? Ingenting.

- Äh det är okej, vem vet, unga fröken kanske är den rätta. Jag får hoppas i alla fall.

- Ah, den mystiska Em, eh? Hon ska möta upp oss ikväll va?

- Japp, det är planen, vi får se hur det går, jag är nyfiken.

- Jag är också nyfiken, det här ska bli skoj!

- Att du är nyfiken är bara läskigt, kan inte du typ sitta och bara vara fin, snälla.

Jag tar mig hem relativt fort. Min cykel står vid busstationen som alltid och vägen hem är inte lång. Den går fort, så länge det inte kommer något tåg under tiden som måste åka förbi. Ett malmtåg såklart, här åker det jämt malmtåg. När ska malmtågen sluta rulla? Enda skälet till att jag egentligen far hem är för att jag måste, jag ska fixa till mig, säga något ord till mina päron, för att senare försvinna igen.

När jag kliver igenom dörren är det som att jag går in i en helt annan roll än vad jag just var i. Mitt humör förändras, jag tar inte ens av mig skorna, utan hälsar, mumlar något som svar och försvinner djupare in i huset. Jag sätter mig på min sängkant och undrar ifall jag faktiskt ska byta kläder; byte av byxor till gråa använda, men ändå inte för slitna, och en rutig skjorta i kalla färger. Ta till det en svart liten jacka som jag drar på mig, och jag är färdig. När jag ska gå stannar jag mitt i, och går till datorn istället, för att försöka få tag på henne innan jag ger mig av till stan. Egentligen hade jag bara kunnat ringa eller smsa, men jag vill inte använda mobilen, jag vill få tag på henne på datorn.

Jag vill egentligen inte säga något viktigt, jag vill som bara försäkra mig om att vi fortfarande kommer att träffas, vilket vi såklart ska. Varför skulle vi inte annat? Jag vill bara höra det igen så att jag får det bekräftat. Du är där ute, och säger att vi ses snart, vilket jag vet att vi kommer att göra nu. Du är så nära och ändå så långt bort, det är så roligt hur du kan vara det. Det är som om vi har levt parallellt bredvid varandra och skymtat varandra på avstånd. Fan jag ser nu hur länge jag suttit här och nu är jag ju sen, Sebbe blir jämt så grinig när han måste vänta. Fan.
På väg ut så säger jag att jag lär vara borta relativt länge, och att jag kommer tillbaka när jag kommer tillbaka. När jag låser upp cykeln och börjar ta mig därifrån så känns redan allting så mycket bättre. Ingenting händer i ens hemmiljö, allting som är värt något sker utanför de dörrarna, så jag vill bara därifrån fort, till något annat, till henne.

Vi är nu här på början till slutet, ändå är det en lång, lång väg kvar. Tillåt mig att hoppa ur skinnet.

Jag parkerar min cykel vid busstationen igen, det vanliga stället, jag vänder mig om och ser rakt på Sebbe.

- Alltså, du bor närmare än mig och du cyklar, hur kommer det sig att du ändå jämt tar längre tid på dig?

- Jamen jag är ju här nu så sluta klaga, kom så går vi.

Mat, att sitta ner och äta innan det händer känns skönt, jag börjar bli så nervös att jag inte vet vad jag ska göra. Det känns som om vi borde vara där i tid, nej mer än så, före alla andra och bara invänta det. Jag hoppas det inte märks hur nervös jag egentligen är, men det gör det säkert, för jag börjar jämt vrida på mig och andas tungt. Jag kommer att dö en plötslig död före jag ens kommer ut, och det i sig är ren barmhärtighet. Samtidigt känner jag mig så bekväm för att jag är i sällskap, det är nästintill det enda som gör så jag inte dör just nu.

- Hur träffade du henne egentligen?

- Det är en invecklad historia, det är som vid flera tillfällen i sig. Jag tror vi träffades först förra året av en ren slump, det var sommar och trevligt ute, du vet. Sen så har vi som setts på avstånd sen dess, bara pratat lite eller typ sagt hej.

- Och sen bara vände det eller?

- Ja, du skulle kunna säga så, vi började prata mer helt plötsligt och sen så skulle vi träffas, mer än bara i farten och att typ ge blickar till varandra.

- Det är ju bara toppen. Är du nervös?

- Ja vafan såklart jag är, vadå verkar jag annat eller? För om jag gör det så är det fel.

- Hahaha, du håller på att gå i taket ju, skulle inte förvåna mig ifall du gick och blev galen innan vi ens började gå mot udden.

- Alkohol är lösningen, det är liksom vad som behövs för att jag ska lugna ner mig och inte flippa helt, eller som du säger, gå i taket.

- Börja drick på direkten då när vi går härifrån bara.

- Det tänker jag göra, det lite måste jag ju.

Dricker gör vi. Jag öppnar flaskan på direkten så fort vi ätit upp och börjar hälla i mig rödvin. Vi sätter oss på en lekplats, vid vatten och njuter av en fin sommarkväll. Jag sätter mig i en av gungorna som finns där och stänger mina ögon, försvinner bort ut i dimman, bort till mina tankar för en liten stund. Tänker på vad jag ska säga till henne då vi ses, men jag kan inte tänka klart.

- Äh kom vi drar dit, alla andra borde komma snart, om de inte redan är där.

När vi kommer till udden så är våra vänner redan där, ett litet gäng. Vi hälsar på dem och sätter oss bland dem, börjar dricka mer, prata om det vanliga fina i livet och nervositeten börjar gå över ju mer jag dricker.

Tiden går, och jag börjar bli riktigt onykter. Onykter är nog fel ord för vad jag är nu, full är nog ett bättre ord. Ja, jag är full. Då får jag ett sms, om att hon är på väg, och lugnet som har legat över mig försvinner helt bort. Jag vet inte vad jag ska göra alls, det bara flippar. Fan, men jag måste gå och möta henne i alla fall. Bort nu. Nu.

- Vänta, jag ska gå och möta henne, tillbaka strax säkert.

- Haha, du är skitfull och jättenervös, haha, haha.

- Håll käften, Sebbe! Fan vad du ska få då vi kommer tillbaka.

Efter första stegen därifrån, lyssnandes på Sebbes skratt bakom mig, är jag säker på att jag är döende. Nu dör jag, definitivt. Borde börja springa åt andra hållet, medan jag fortfarande kan. Fly, fly för mitt liv. Sedan ser jag henne sittande på en parkbänk lite länge bort, och hon ser mig, nu är det för sent att vända tillbaka, nu är det bara att göra det här eller dö som gäller.
Du är lika fin, om inte finare än vad jag minns dig sist vi träffades. Jag är helt förlorad på ord, även om jag hade vetat vad jag skulle säga, vilket jag ändå inte vet, så hade jag ändå inte sagt det.

- Hej, lyckas jag klämma ur mig.

- Hej, säger hon.

En oförusägbar mardröm av Annica Renberg

Hon kände paniken stiga genom sin nätta kropp. I hennes ådror pumpade blodet fortare och fortare. En svettdroppe lämnade hennes panna då hon återigen försökte göra motstånd. Hon skulle göra allt i sin makt för att skydda sin kropp. Inget skulle få skada den igen. Chansen att klara sig undan den här tortyren fanns nästan inte. Det visste hon. Dock var hon medveten om att om hon klarade sig undan tortyren skulle hon nog ändå dö, men då skulle i alla fall hennes kropp få vila orörd. Nej, inget ska få skada henne!

Hennes egen far borde veta bättre än att utsätta henne för denna tortyr. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig han skulle kunna göra något så ont mot henne. Att hon en gång litat på sin far kändes som en stor lögn. För henne var han inget annat än en grym tyrann. Hon gjorde ett försöka att rygga undan en attack men det var lönlöst. I början hade hon orkat stå emot, men nu på senare tid hade hennes krafter försvagats något. Hon visste dock att hon aldrig någonsin frivilligt skulle låta sin far infektera hennes kropp på det här sättet. Hon skulle aldrig frivilligt låta något så äckligt komma i närheten av hennes kropp.

Hennes ögon fastnade på en hårtuss i hennes halvöppna handflata. Hårstråna var ljusa. De tillhörde hennes far. Utsidan av hennes högra pekfinger var rött av blod. Hennes far tittade på henne med sorg i ögonen när han torkade bort blodet från fingret. Varför lider han när det är jag som plågas, tänkte hon ursinnigt.

Den här tortyren hade bara blivit värre. Förr kunde det gå dagar utan att hon blev påtvingad hemska saker. Nu skedde det dagligen. Hennes far satt med den blodiga servetten i handen och tittade på sin dotter. Hon funderade på hur någon kunde se så snäll ut men egentligen vara så ond. Fadern ställde sig upp och började fundersamt vandra omkring i det upplysta rummet. Han mumlade ohörbara meningar och stannade då och då upp för att titta på sin lidande dotter.
Flickan tittade sig omkring i rummet. Det var ljust och stelt och påminde henne om ett sjukhus. Paniken ilade genom hennes ryggmärg när hon tänkte på sjukhuset där hon spenderat veckor efter veckor under sommarlovet. Hon tittade ut, det var höst nu. Löven hade börjat falla till marken och allt var härligt gult och brunt. Hon riktade nu blicken mot fadern istället. Det var han som ansvarat för att hon hamnade på sjukhuset förra gången och han skulle inte få göra om det igen! Hon tänkte inte tillbringa vintern i en sjukhussäng.

Hennes far hade tagit ett beslut. Hon tittade på honom då han stod och betraktade henne med beslutsam blick. Nej, hon skulle inte låta det hända igen! Händerna trevade på nattduksbordet på jakt efter ett försvarsvapen. Nattduksbordet var tomt. Hon började då titta sig omkring i rummet efter något vasst att försvara sig med. Hon fick syn på en sax på sminkbyrån, men då slog det henne att hon ändå inte skulle hinna ta sig dit innan fadern skulle hindra henne. Han stod böjd över sängkanten med knäppta händer och bad. Flickan kände att ilskan besegrade rädslan inom henne och hon lyckades sparka till fadern. Hans händer särades och han tittade upprivet på sin dotter. En troende skulle aldrig skada en medmänniska på det här sättet, tänkte flickan ilsket.

Sakta reste fadern sig upp och började gå mot dörren. När han kom till dörrkarmen vände han sig mot flickan och hon visste vad han tänkte göra. Nej, nej, nej, skrek hon inombords. Utåt fick hon inte fram ett ord. Hennes far stod nu i hallen och hon kunde höra honom prata i telefonen.

- Jag försöker få i henne lite gröt men hon gjorde mycket motstånd. Jag tror ni måste ta in henne för vård igen.

Rygg av Linnea Stenqvist

Kerstin smyger barfota in i hallen. Klockan är inte mer än sex, ändå ligger morgontidningen nedanför brevinkastet. Mödosamt böjer hon sig för att plocka med sig den in i köket. Det bränner till längs ryggslutet, men går över när hon rätar på sig. Lägenheten är en tvåa och Kerstin hatar den. Hon har alltid hatat den. Tapeterna i köket är gröna, liksom kaklet. När de flyttade in hade hon inte ork att tapetsera om och ingen av hennes barn kunde tänka sig att ta sig till Luleå för att hjälpa henne. Gösta orkade inte han heller. Förstås. Har man allvarlig reumatism orkar man inte tapetsera om ett kök. Kerstin förstår det, ändå irriterar det henne. Tapetsering borde ha varit hans jobb. Hon hade velat ha vitt eller ljusgult, som i det förra köket i den förra villan i det förra livet.

När hon sträcker på sig för att plocka fram det hembakta brödet knarrar golvet oroväckande högt. Under en halvsekund blir hon orolig för att Gösta ska ha vaknat, men sen påminner hon sig om att han inte alls är lika lättväckt länge. Hans hörsel har börjat bli allvarligt dålig och med den insikten kommer hon ihåg att de måste besöka doktorn för att försöka få en hörapparat. De har inte ens orkat köpa någon mikrovågsugn, så Kerstin lägger försiktigt in bröden i ugnen. Hon bakade länge igår kväll. Den ena kaksorten efter den andra. Hembakt bröd med solrosfrön och morot. Omsorgsfullt hade hon knådat degen, låtit det jäsa precis lika länge som Gösta vill ha det. Hon kokar kaffe och plockar fram porslin, tänder ljus och släcker de andra lamporna. Morgontidningen lägger hon vid Göstas plats och när bröden är färdiga brer hon på krusbärsmarmelad varpå hon smyger ut till sängen för att väcka sin man.

Han tittar inte ens på henne. Istället är blicken på väg ut genom fönstret. Han har något drömskt över ögonen och han rör inte brödet. Han smuttar på kaffet ibland, men marmeladen smälter sakta och brödet kallnar. Kerstin tittar bort hon med. Det brukar vara såhär. Ibland försöker hon inleda en konversation, men han svarar fåordigt om han ens gör det alls. Vissa dagar håller hon i samtalet själv. Pratar på om Ulla och Gunnar. Berättar om grannar som blivit gravida eller bekanta som har krockat med bilen. Han lyssnar aldrig. Låtsas inte ens. Tittar ut genom fönstret. Reser sig ibland och går. Hon sitter kvar. Iakttar ryggtavlan som rör sig mot sovrummet. När han är borta försvinner Kerstins desperation och lämnar plats för en tomhet. En rastlöshet som svider och irriterar. När denna tomhet blir alltför stor, alltför märkbar, brukar hon besöka Örjan Öberg. Örjan som knappt är sextio och Örjan med de förstående ögonen, lyssnande öronen och smekande händerna. Det finns ingen bitterhet över honom, och inte heller är han på något sätt trasig. En evig ungkarl, med livet framför sig, och inte bakom sig. Örjan som brukar sätta på en jazzskiva och berömma hennes kanelbullar. Örjan som älskar med henne när hon än vill. Han, vars dörr alltid är öppen. Två kvarter, inte mer. Som en kontrast mot det vanliga livet.

Två timmar senare sover Gösta igen. Kerstin går ner för trapporna i det fuktiga trapphuset, snubblar nästan i den brantaste, på väg mot förråden. Tappar andan, får inte bryta lårbenshalsen. Bilder av Ullas kryckor och bandage flimrar förbi. Hon stänger ögonen och tvingar sig själv till att samla sig. Tar ett stadigt grepp om trappräcket och ignorerar svetten som bryter fram längs ryggslutet. I förråd 4 finns det förra livet, komprimerat och framsållat. Små delar är det som finns kvar, men det är i alla fall någonting. Här finns alla fotoalbum. Fotoalbum innehållande ett svartvitt bröllopsfoto av två personer som inte finns längre. Gösta och Kerstin Flodström står det på baksidan. Bilder på denna Kerstin med en blond femårig flicka i handen och en mjukhudad bebispojke i famnen. Camilla och Jonas. Camilla som tog första chansen att lämna henne för Amerika. Två barnbarn och en svärson finns där också, som nästan aldrig reser till Sverige. Och så Jonas. Göstas besvikelse. Jonas med pojkvän i Malmö; hans flyktstad. Vägrar hälsa på Gösta, de pratar inte sedan många år tillbaka.

Kerstin vill ändå inte träffa någon av dem. Hon brukar skrika det ibland, i förrådet, när hon är säker på att ingen kan höra henne. Då skriker hon så högt hon kan att hon hatar dem. Att hon aldrig vill se dem. Hon förbannar sina barnbarn. Hon förbannar Amerika och hon förbannar Jonas pojkvän. Förbannar allt som förstört hennes barn. Just idag vågar Kerstin inte öppna fotoalbumen, istället lyfter hon på bråte och tittar efter fynd. En Hawaii-skjorta som ett bevis på två charterresor till Mallorca. Åttiotalskläder som sedan länge är urvuxna. En pastellfärgad gunghäst intill en bilbana. Blommönstrade gardiner från det gamla hemmet. Hon lyckas lura sig själv. Inbillar sig att hon fortfarande bor i villan. Att Gösta fortfarande är en stark brandman. Att Camilla och Jonas är hennes änglabarn. Att alla älskar varandra. Hon föreställer sig den gulmålade villan på Bergnäset. Trädgården med tulpaner och vallmoblommor. Pilträdet och gungställningen. Hon föreställer sig tjuten från barnens lekar på tomten. Hur hon själv ägnar eftermiddagen åt att laga en fantastisk middag. Hur Gösta kommer hem från jobbet och tacksamt kysser hennes panna. Hur barnen äter och berömmer potatisgratängen. Hur Gösta lägger sin hand på hennes och viskar att han är så lycklig. Hon minns att hon var lycklig. Hon hade skapat sig det hon alltid velat ha.

Ideallivet var hennes och det hade varit hennes enda sedan Gösta bjöd upp henne på den där dansen den nyårsaftonen för så många år sedan. När tog allt slut? Det finns många alternativ till vändpunkter. Kanske var det när Camilla blev tonåring och grälen tätnade. Kanske var det när hon hoppade av skolan och åkte till Amerika för att aldrig bli svensk igen. Kanske var det när Jonas tillkännagav att han var homosexuell. Göstas förstenade blick kommer varken Jonas eller Kerstin att glömma. Kanske var det när Gösta gick i pension eller när han blev sjuk. Ändå envisas Kerstin med att tänka att slutet var ett faktum när de flyttade till lägenheten och en gång för alla lämnade drömlivet på Bergnäset.

Kerstin drar med fingrarna över en gammal kjol, petar damm från en porslinskatt innan hon lämnar allt för att gå upp för trappan. Hon låser omsorgsfullt förrådsdörren och när hon kommer tillbaka till lägenheten lägger hon hushållets enda nyckelknippa vid Göstas köksbordsplats.
Kerstin och Ulla träffas nästan varje dag. De bodde grannar på Bergnäset och hade jämngamla barn. Förr brukade de träffas med sina makar, men numera är det bara de två. Kaffe och skvaller brukar deras sammanstrålningar innebära. Ulla och Gunnar bor i samma lägenhetsområde så vägen är inte särskilt lång, vilket är fördelaktigt för Kerstins ryggproblem. I höstas ramlade Ulla på isen och bröt lårbenshalsen. Sedan dess har de setts hemma hos Ulla varenda dag. Ulla och Gunnar har känt varandra hela livet. När Kerstin och Ulla sitter och knaprar på sina kardemummaskorpor händer det att Gunnar kommer in och lägger en hand på Ullas axel, eller berättar något skämt som Ulla skrattar vansinnigt högt åt. Då blir Kerstins grepp om koppens öra snabbt krampaktigt och hon sväljer motvilligt det starka kaffet. Blicken i träbordet, andas genom näsan. När Gunnars läppar möter Ullas flimrar det framför Kerstins ögon. Gösta. Örjan. Gösta. Örjan. Dåtid, nutid, framtid. Bilden som verkar vara mest attraktiv är bilden av den unge Gösta i brandmansuniform på verandan. I andra hand kommer bilden av Örjan. De snälla ögonen. Bilden av den nuvarande Gösta får ingen placering alls. Den bilden skulle hon helst vilja radera ur sitt minne och förtränga.

Ibland har hon funderat på att berätta för Ulla om Örjan. Hon har föreställt sig hur Ulla skulle fånga hennes hand, stryka hennes hår och trösta henne. Att Ulla skulle förstå och mena på att Gösta får skylla sig själv. Att hon skulle uppmuntra Kerstin. Be henne lämna det förflutna bakom sig och gå framåt. Tänka på sig själv. Innerst inne vet Kerstin att det inte skulle hända. Troligare är det alternativ att Ulla skulle ge henne en kylig blick och sedan förakta henne. Som Gösta gör. Så hon säger aldrig något. Låtsas som att Gösta älskar henne lika mycket som Gunnar älskar Ulla. Låtsas som att hon saknar Camilla och Jonas. Låtsas som att allt är bra. Säger aldrig något om kylan, bitterheten eller desperationen. Pratar istället på om Gustafssons flicka, Majkens Golden Retriever eller priserna på Konsum. Ber att få något kak-recept med sig hem.
Just idag bjuder Ulla på hallongrottor till det vanliga kaffet. De är alldeles för söta, som vanligt. Kökssoffan knarrar. De mintgröna tapeternas färg tycks svida i ögonen. Kerstin biter sig i läppen. Den är redan fnasig och söndertuggad. Hon öppnar munnen, tvekar.

- Goda kakor det här…

- Tycker du det? Ja, jag hittade receptet i "Hemmets journal". Första gången jag gör det faktiskt. Är det bättre än mitt gamla recept tycker du?

- Ja, jag tror nästan det. Eller… Jag vet inte riktigt. Det andra kanske var bättre.

Det blir tyst igen. Det kliar överallt på Kerstins kropp. Hon har eksem under armarna, men ändå vill händerna dra sig till andra ställen. Hon tar en klunk kaffe, bränner sig på tungan, sätter i halsen, hostar till, säger:

- Jag har en älskare.

Vågar inte möta Ullas blick. Undrar vad domen kommer att bli. Tittar ner i köksbordet, i kaffet. Upptäcker en kaksmula, vågar inte röra den, vågar inte röra sig. Tystnaden tycks vara minutlång. Till sist svarar Ulla med en fråga. Rösten skär sig.

- En älskare?

Denna gång rinner orden ur Kerstin.

- Örjan, jo! 59, ja alldeles för ung är han, nog vet jag. Gösta är ju sjuk och han är inte längre sig själv. Det är helt naturligt. Det är väl naturligt? Du och Gunnar... Vi är inte likadana som er. Örjan är varm. Gösta är… kall. Förstår du? Klart du inte gör. Du vet inte vad det är jag menar. Jag vet.

Ulla fortsätter vara tyst. Blicken är fäst på Kerstin, den är stirrig och glansig. Kerstin vet inte hur hon ska tolka detta. Är det chock? Är Ulla äcklad? Hon vet inte. Hon reser sig upp, ställer koppen i diskhon.

- Tack för kaffet.

Hon går. Ute har det redan börjat mörkna. Kerstin drar kappan tätare kring kroppen. Får plötsligt svårt att andas. Hon kanske går för fort. Ökar ändå takten. Det snöar i hennes ögon. Blöt blir hon, snön får mascaran att rinna. Hon blinkar förtvivlat till. Fuktigheten tycks samla sig i rännor från ögon till hakspets. När hon passerar Konsum stannar hon till och köper ett paket Marlboro fastän hon slutade röka för snart tjugo år sen. Kassörskan tittar lite konstigt på henne, men hon struntar i det. Under de sista meterna till huset röker hon två cigaretter och först i trapphuset stannar hon och fiskar upp handspegeln. Hon rycker till, sminket är mer utkletat än vad hon hade trott. Först tänker hon försöka gnugga bort det, men ändrar sig. Undrar hur Gösta kommer att reagera. Undrar om han kommer att förstå att hon gråtit. Undrar om han kommer att bry sig. Med tunga steg går hon fram till lägenheten och ringer på. Det dröjer länge innan dörren öppnas. Göstas ryggtavla, vankar mot sovrummet. Han säger inte ens hej. Ursinnigt kastar Kerstin kappan i marken. Det krasar högt när spegeln går sönder. Hon snyftar till, står kvar, väntar. Gösta kommer inte. Med en ny säkerhet springer hon ner i källaren. Det enda hon tar med sig är den svarta kofferten. Sneglar lite på alla sina dyrgripar där inne. De som symboliserar det gamla livet med alla dess minnen. Lämnar ändå allt kvar och upptäcker med förvåning att det känns skönt. I lägenheten plockar hon med sig porslin, väljer någon tavla, packar parfymer och hudkräm. Till sist är det bara sovrummet kvar. Hon gläntar på dörren och inser att Gösta somnat. Tyst smyger hon in och öppnar klädkammaren. Hon väljer ut vissa plagg, lämnar de hon vet att Gösta brukade tycka om. Ett värmande välbefinnande har börjat växa inom henne. Hon känner ingen oro, inte ens spänning. Det enda hon känner är att hon gör rätt. Det här är den väg hon måste välja. Det spelar ingen roll vad Ulla tycker. Det spelar ingen roll hur Gösta kommer att reagera. Hon skriver en lapp innan hon går. Jag vill ha livet framför mig, inte bakom. Hon lägger lappen på köksbordet, ångrar sig, lägger den i sin egen jackficka. Tittar en sista gång på Gösta innan hon går. Han ligger kvar och om han hade varit vaken hade det sista han sett varit en rak rygg.