Regnet öser ner över flickan som sitter på den iskalla bänken nere vid vattnet. Himlen är becksvart och vinden river våldsamt i flickans hår och kläder. Vatten och tårar rinner nedför hennes kinder och smetar ut det tidigare perfekta sminket. Natten är iskall, men hon sitter hjälplöst kvar på bänken. Det finns ingenstans att ta vägen. Hon har vänner, men när hon tänker efter vet de ingenting om henne. De umgås och festar, men de har aldrig riktigt pratat om någonting väsentligt. Flickan letar fram en cigarett ur sin lilla handväska och tänder den. Hon kan inte släppa tanken på vad som hände tidigare samma dag. Om hon hade handlat annorlunda hade hon inte behövt sitta här nu. Det måste ju vara hennes eget fel? Att hon aldrig kan välja den rätta vägen. Varför är det så? Man hamnar inför olika vägskäl i sitt liv och man måste välja, men varför blir det alltid fel? Cigaretten slocknar och med den även hoppet. Flickan lägger ner sin ömma kropp mot bänken och känner så småningom hur hennes sinnen börjar domna bort. - Kom nu, Natacha, kan du supa och röka så kan jag köra bil. Jag är då i alla fall vuxen!
Natacha tittar på sin far. Han håller en ölburk i ena handen och bilnycklarna i den andra. Ögonen är rödsprängda och stirrar rakt på henne. En minnesbild rusar genom Natachas huvud och ger henne den klarhet hon behöver. Hon går fram till sin pappa och tar ifrån honom bilnycklarna han håller i handen.
- Nej pappa, du ska inte köra bil ikväll. Du är full. Någon kan fan skada sig!
Hennes pappa tystnar. Han blir ställd av att hans tonårsdotter har stake nog att säga emot honom, men inser snart att hon bara försöker trotsa honom. Hans ögon svartnar och sedan börjar han skrika åt henne.
- Du ska väl för fan inte komma och säga till mig vad jag ska göra och inte göra?! Det är jag som är vuxen och jag bestämmer!
Han klipper till flickan över käkbenet och hon ramlar baklänges in i hallspegeln som krossas av hennes tyngd. Han förmodar att slaget ska få flickan att inse sitt felsteg och be om ursäkt, men han får inte den respons som han önskat. Natacha ställer sig upp och tar sig för käken. Ofrivilligt rinner en tår nedför hennes kind. Aldrig visa känslor, tänker hon och biter ihop tänderna för att stålsätta sig. Hon ska precis till att öppna munnen när hennes pappa än en gång slår henne, den här gången med större kraft. Flickan faller bakåt igen och slår i bakhuvudet mot någonting vasst. Det svartnar för ögonen och hon börjar må illa. Natacha känner hur hennes pappa rycker tag i hennes tröja och sliter upp henne på fötter igen. Hon hinner precis öppna ögonen då ytterligare slag kommer vinandes och träffar henne. Hon vet att hon måste därifrån, nu på en gång innan något riktigt allvarligt händer. Flickan samlar sina sista krafter och kommer snabbt på fötter. Hon rafsar hastigt ihop sina saker och springer ut ur längenheten. Natten är iskall och det spöregnar ute, men hon vet inte annat än att fortsätta springa. Utan att hon är medveten om det för hennes fötter henne mot bänken nere vid vattnet.
Hon sätter sig utmattad ner och brister ut i gråt. Varför skulle hon vara så envis med att inte följa med på bilturen? Det hade säkert inte hänt någonting alls! Istället sitter hon nu på en bänk och har ingen aning om var hon ska ta vägen.
Natacha letar fram en cigarett ur handväskan och tänder den. Det är den enda tröst hon har för tillfället. Snart slocknar även den lilla trösten. Hon lägger försiktigt ner sin ömma kropp på bänken. Antagligen kommer hon att frysa ihjäl på bänken, men det bryr hon sig inte om. Hon vill inget hellre än att bara få somna bort från allting. Hennes ögonlock blir tyngre och tyngre och tillslut börjar omvärlden sakta att försvinna.
En minnesbild rusar genom Natachas huvud och den ger henne den klarhet hon behöver. Hon tittar sin pappa i ögonen och ger honom en lätt nick. En liten tur kanske inte skulle skada i alla fall? Natachas pappa tar vårdslöst tag i hennes arm och sliter med henne ut genom ytterdörren. Hon protesterar över att hon inte har någon jacka på sig, men han lyssnar inte. Hennes pappa vinglar fram till bilen och sätter sig i förarsätet. Natacha sätter sig bredvid och spänner oroligt på sig säkerhetsbältet. Hon sitter i smyg och hoppas på att bilen inte ska starta. Det är trots allt kallt och imorse hade hennes pappa problem med att starta den. Tyvärr har Natacha inte lika tur nu. Bilens motor vrålar ilsket i kylan och hennes pappa backar ut ur carporten. Redan innan han kommit ut ur bostadsområdet har han brutit mot förmodligen ett dussin trafikregler, och hastighetsmätaren visar på 90km/h. Natachas pappa svänger ut på Moraleden och trycker ännu hårdare på gaspedalen.
- Din mamma gillade heller aldrig att jag körde bil på kvällen men du ser så fel hon hade. Hon hade alltid fel! Varför tror du att det är hon som är död och inte jag? Jag ska berätta det för dig om du inte redan har förstått. Hon dog för att hon hade fel. Allt var hennes fel och se hur det slutade!
Natachas pappa fortsätter att prata om hennes mamma. Det mesta är osammanhängande, men Natacha börjar förstå vad den här bilturen går ut på. Det händer ofta att hennes pappa börjar tänka på hennes mamma när han dricker, och det slutar ofta med ångest som han försöker lindra med sprit. Spriten gör honom annorlunda, ibland våldsam. Nu ska han väl bevisa för henne att hon har fel, att han visst kan köra bil fast han är full. Natacha svarar inte på det han säger. Hon vill inte rubba den lilla koncentration som han lyckats uppbringa.
De susar förbi korsning efter korsning som visar rött ljus. De kör över i fel körfält och Natacha sitter som fastnaglad då hon ser en bil några hundra meter bort. Hennes hjärta bultar hårt i bröstkorgen och hon försöker uppmärksamma sin pappa om den mötande bilen, men hennes tunga sitter som fastklistrad i gommen och hon får inte fram ett ljud. Bilen kommer närmare och närmare och föraren blinkar med helljuset för att få dem att flytta på sig. Den mötande bilföraren svänger av vägen för att undvika en krock. Natachas pappa fortsätter som om ingenting har hänt. En vägskylt visar på en kraftig vänsterkurva. En klar och tydlig skylt som vilken nykter bilförare som helst hade lagt märke till, men hennes pappa ser inte. Han fortsätter rakt fram och bilen skakar våldsamt. De kör rakt in i ett träd och stammen tränger långt in i bilen. Flickan känner en skarp smärta i hela kroppen innan allt svartnar.
Natacha slår upp ögonen och ser rakt in i Karls ögon. Mannen lutar sig över henne för att försäkra sig om att hon lever. Vad hade hänt? Var det en bara dröm? Hon får hjälp att ta sig upp från bänken och blir sedan sittandes där. Det värker i hela kroppen och hon har ingen känsel i vare sig händer eller fötter. Ett tunt lager av frost har lagt sig på hennes tidigare våta kläder. Håret har frusit till en enda klump av is och hennes andetag är rossliga.
- Natacha, vi måste få in dig innan du fryser ihjäl! Det har ju börjat snöa! Hur länge har du legat här egentligen?!
Flickan öppnar munnen för att svara, men hon får inte fram något ljud. Karl förstår att hon inte kan prata nu. Han lägger hennes arm runt sina axlar och lyfter sedan upp henne. För första gången på länge känner Natacha sig trygg. Karl jobbar som skolsköterska på hennes skola och hon har alltid tyckt bra om honom. Det känns som om allt kanske ändå kommer att ordna sig tillslut.
Karl bor i närheten, så han bär henne hem till sig och låter henne ta en varm dusch medan han kokar te. Sedan sätter de sig i hans vardagsrum och Natacha berättar för honom om vad som har hänt. Det är första gången i hennes liv som hon pratar ut om något som har betydelse. Karl lyssnar och avbryter någon gång då och då med en fråga. När Natacha undrar om hon borde ha gjort som sin pappa sagt och följt med i bilen, skakar han på huvudet.
- Du vet inte vad som hade kunnat hända då, Natacha. Kanske hade det gått bra och ni hade kommit hem igen, men antagligen hade detta hänt förr eller senare i alla fall. Kanske hade något ännu värre hänt. Du kanske rentav inte hade suttit här nu eller någon annanstans heller för den delen.
Karl gör en paus och tittar djupt in i Natachas ögon.
- När jag säger så här menar jag ju såklart inte att det som redan hänt inte är illa nog, men jag tror att vi alla mår bäst av att tänka att det kanske finns en mening med vissa saker. Nu kan jag ju hjälpa dig för du ska absolut inte behöva leva som du har gjort. Ingen förtjänar att vara med om de saker som din pappa utsatte dig för ikväll.
Natacha tittar ut genom fönstret och ser hur den första snön sakta faller utanför fönstret. Hon drar fingrarna genom sitt långa, kolsvarta hår och tänker att kanske var det ändå för det bästa…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar