En sådan där regnig dag av Henrik Boström

- Idag känns som en sådan där regnig dag, sade Hans.

En poänglös verbalisering av en slumpmässig tanke, kan man tycka, då den enda organiska existensen i hans direkta närhet utgjordes av kaktusen i keramikkrukan på fönsterbrädet. Hans kunde dessutom själv bekräfta, efter bitter erfarenhet av tidigare obesvarade repliker, att kaktusar ytterst sällan svarar på tilltal.

Hade kaktusen svarat, så hade den förmodligen påpekat det absurda i hans uttalande, då detta samtal utspelar sig sent i november och det gått veckor sedan det sista höstregnet. Vidare hade den kanske poängterat att en hastig blick genom persiennerna kunde påminna om den vildsinta snöstorm som sedan några dagar regerade vintermörkret utanför.

Något i den stilen, är förmodligen vad kaktusen hade uttryckt. Men som sagt så svarar kaktusar ytterst sällan på tilltal, och Hans hörde istället sin kommentar eka ut och försvinna, som vore hans vardagsrum en katedral.

Hans kokade kaffe på spisen och plockade fram kanelbullar ur frysen. Han hällde upp två deciliter mellanmjölk i den lilla kannan formad som en sittande ko, med den böjda svansen till handtag och hålet i ryggen för påfyllning, och tog ner sockerskålen ur kryddskåpet. Slutligen dukade han fram två kaffekoppar mitt emot varandra på det lilla köksbordet. Den stora som det stod Skellefteå AIK på var till honom själv, den var hans favorit. Den mindre hade ingen logotyp på sidan, den var han mindre rädd om. Den koppen dukade Hans fram mest för säkerhets skull. ”Man vet ju aldrig när man får oväntat besök”, sade han ljudligt, så att kaktusen i rummet intill skulle höra.

Som om något satt sig på tvären i en av dess fyra magar kastade den lilla porslinskon upp en stråle av kall, snövit mjölk och Hans svarta mellanrost antog snabbt en beige ton. Den andra koppen stod fortfarande lika tom som ägarlös, men kanske var det lika bra att hugga in i bullarna, ändå. Han kunde ju alltid frysa in ett par stycken igen, ifall någon skulle få för sig att kika förbi lite senare.

Utanför hade stormen avtagit och ersatts av ett stilla snöfall. Hans betraktade en snöflinga genom fönstret, följde dess dalande väg ända ner till marken, där den blandades med de andra flingorna och blev ett med snötäcket under gatlyktan. Den som ändå vore en snöflinga, tänkte Hans.

*

Inget svar. Hans lade på luren, i förnekad medvetenhet om att en röst i andra änden hade varit en teknisk omöjlighet, då han inte ens övervägt att betala telefonräkningen på otaliga månader. Hoppet om exteriör kontakt väcktes dock åter då det obekanta läte som fått honom att ivrigt kasta sig över telefonen ljöd ännu en gång. Dörrklockan. Hans skyndade ut i hallen, men hejdade sig då han nått ytterdörren och försökte ansträngt att stilla sin uppspelta, astmatiska andhämtning.

*

Bob dansade mellan snöflingorna och parerade de kalla vindpustar som med jämna mellanrum försökte blåsa honom ur kurs. Hans gråvita skor, som en gång förmodligen burit ett emblem i stil med Adidas, var sedan länge fyllda mer av is och snö än de var av hans fötter. Några av hans tår var kalla, resten kände han inte längre. Men det utgjorde egentligen bara en trevlig kontrapunkt till hans whiskeyvarma strupe.

En välkramad snöboll ven genom luften och träffade Bob med otrolig kraft i höger tinning. Det flimrade för ögonen då han kände hur ett pigment av is skar in i huden och fortsatte borra sig inåt mot hjärnan. Som att träffas av en sten och en kniv på samma gång, tänkte Bob då han i plågor föll till marken. Det ultimata mordvapnet.

Från sin snöbädd såg han sig omkring efter upphovsmannen till den våldshandling han just utsatts för, men någon sådan stod ej att finna. Det enda tecken han lyckades upptäcka på att någon nyligen befunnit sig i närheten var ett par små fotavtryck som ännu inte snöat över under den närmaste gatlyktan. Ett barns, förmodligen. Ett barn i vinterkängor.

I ett på måfå utvalt trapphus började Bob mödosamt bestiga den första trappsatsen. Tunt, snöblandat blod rann från det ytliga såret ovanför hans högra ögonbryn, ner längs hans framåtlutade näsrygg och droppade långsamt av tippen. Han torkade mustaschen med skjortärmen och vände blicken mot den våning han närmade sig. Här måste väl ändå bo någon godhjärtad människa som tar en in stackars misshandlad vagabond som han?
Dörrklockan plingade, snarare än surrade, och Bob andades tungt av utmattning då han sjönk ihop mot väggen bredvid dörren. Han hörde ljud från andra sidan, men inga tecken på att någon hastade för att undsätta honom. Hade folk ingen sympati alls? Så här bara en månad innan jul är väl det minsta man kan begära av sina medmänniskor ett vänligt bemötande, en stund framför brasan, en kopp kaffe och möjligen lite konjak.

Bob började bli otålig, varför öppnade ingen? Mellan sina egna ansträngda andetag hörde han ljudet av hur någon andades lika tungt på andra sidan av dörren, som ett förlöjligande av hans egen utsatthet. Här stod Bob, skadad och frusen – och någon fann det passande att håna honom. Han sträckte på sig i sin fulla längd och tänkte att dessa sadistiska samhällets avskum, en grupp till vilken han absolut inte räknade sig själv, allt förtjänade någon form av bestraffning.

Bob ringde på dörren igen.

*

Hans vaknade i en obekväm ställning på vardagsrumsgolvet, med bultande huvudvärk och en skjutande smärta i sidan. På golvet intill honom låg den rostigaste av hans köksknivar och den krossade porslinskon, vars skärvspridning tydde på en sammanstötning överensstämmande med den ömmande svullnaden på hans bakhuvud. Den pöl av vitt blod som runnit ur kon sammanflöt vid en punkt på golvet med de rödbruna dropparna från den rostiga kniven och bildade en ljust rosa färgton.

Hans ögonlock var tunga och rummet omkring honom oskarpt och distant. Tomma hål gapade mot honom från hyllan där hans tv-apparat och videospelare stått. Annat verkade också saknas, men Hans var inte säker. Han var bara trött, ville åter somna på golvet, trots det hårda underlaget och värken i huvudet. Smärtan i sidan kändes inte längre, hans kropp var behagligt domnad. Han tittade mot fönstret. Kaktusen stod i alla fall kvar.

I dag känns som en sådan där regning dag, tänkte Hans.