I en polisbil. Sen kväll, kring halv elva. Någonstans i Sverige. En polislärling sitter i passagerarsätet av en polisbil, hennes handledare i förarsätet. Båda är knäpptysta, säger inte ett ord till varandra. Tittar bara rakt ut i luften, som utan vare sig mål eller mening. Men så kommer det.- Och hur fan tänker du förklara det här nu då? frågar hon sin manlige handledare, utan en tanke på att man verkligen inte ska käfta emot på en rak väg ut i yrket man längtat efter hela sitt liv.
- Han förtjänade det, den jävla blattejäveln.
Polisen startar bilen och kör snabbt och ovårdat därifrån. Lärlingen säger inget mer. Det enda hon tänker är att en polis ska fan inte göra så.
Tre timmar tidigare var klockan ungefär halv åtta. Det var en väldigt lugn kväll och hon satt på stans billigaste café med sin handledare. Hon såg på honom och tänkte att det här måste vara den coolaste polisen i landet. Kolla på honom! Alltid ett leende på läpparna, alltid lika munter, och hur lyckas han få folk på bra humör bara genom att kliva in genom dörren? Ja, hon var på ett sätt lite förälskad i honom. Inte kär, verkligen inte kär. Men nästan. Man skulle ha kunnat likna hennes känslor vid relationen mellan en storebror och en lillasyster. Ja, det var nog den liknelsen som hade stämt bäst.
- Åh, vad trevligt det här är, sa han. Det känns som att jag kan prata med dig om allt, förstår du?
- Jag förstår precis! Du är den storebror jag aldrig hade, svarade hon och tog en klunk av sitt kaffe.
- Exakt min tanke, utbrast han och skrattade. Du får nog bli min jobbsyster.
Han log mot henne. Hon log tillbaka. De fortsatte prata, och det kändes som att det här kunde utvecklas till en riktigt fin vänskap. Det hon aldrig lade märke till var att det bara satt svenskar på caféet.
- Oj, vi borde kanske göra vårt jobb? utbrast hon när hon upptäckte att klockan just slog nio. Här hade de suttit och förlorat sig i diskussioner om allt mellan himmel och jord när det kunde hända vad som helst där ute!
- Är klockan så mycket? sa han och skrattade nervöst. Det hade jag aldrig anat! Hjälp, det här har verkligen aldrig hänt mig förut.
De betalade för sitt fika och lämnade caféet, de hade fortfarande lika mycket att prata om. De gick till parkeringshuset en bit bort, satte sig i polisbilen och åkte iväg. Deras jobb den här kvällen var att patrullera gatorna för att se att allt stod rätt till och att ingen råkade illa ut – det var ju trots allt lördag kväll och i princip vad som helst kunde hända. Det var dock en mycket lugn kväll, men de var ju tvungna att göra sitt jobb.
Efter att ha krypkört genom den lilla staden i ungefär en timme fastställde de att allt var lugnt, och de tog sig ut mot de närmsta stadsdelarna. Allt var i sin ordning.
Oväntat upptäckte hon ett ansiktsuttryck på sin handledare, ett helt främmande sådant. Hon hade aldrig sett det på honom förut. Hon betraktade honom när han kraftigt svängde in på en bakgård, stängde av motorn och stint stirrade framåt.
- Vad är det med det där? Det är ju bara några killar som grillar och spelar gitarr, sa hon och tittade på honom med frågande blick. Det var något som inte stämde tyckte hon, det kändes i luften.
- Okej, en sak ska du jävligt klart för dig som polislärling, svarade han tomt och fortsatte stirra framför sig, samtidigt som han spände loss säkerhetsbältet och öppnade bildörren: Ifrågasätt aldrig din handledare.
Han klev ur bilen och gick med bestämda steg fram till ungdomarna. Lärlingen satt kvar i bilen, som förstenad. Hon förlamades både kroppsligt och själsligt när hon såg personen hon sett upp till under hela sin utbildning knuffa undan ungdomarna så att de föll till marken, för att sedan ta tag i en av killarna och trycka ner honom mot marken. Han använde hela sin kraft för att med sin bara händer göra hans ansikte oigenkännligt. Vid det här laget hade alla skräckslaget sprungit sin väg, och polisen och den harmlösa tonåringen hade all tid för sig själva. Polislärlingen satt fortfarande kvar i bilen. Det var helt tomt i hennes huvud. Det enda hon såg var hennes handledare, och att han hade mord i blicken. Hon var paralyserad.
Så hördes polissirener, och i polisradion hördes rapport om misshandel en bit utanför stan. Han tog ett fast tag om killens tröja, tog fram sin batong och riktade ett hårt slag mot tonåringens solar plexus. Därefter slängde han ner honom på marken, spottade på honom och gick ursinnigt tillbaka till bilen.
I en polisbil. Sen kväll, kring halv elva. Någonstans i Sverige. En polislärling sitter i passagerarsätet av en polisbil, hennes handledare i förarsätet. Båda är knäpptysta, säger inte ett ord till varandra. Tittar bara rakt ut i luften, som utan vare sig mål eller mening. Men så kommer det.
- Och hur fan tänker du förklara det här nu då? frågar hon sin manlige handledare, utan en tanke på att man verkligen inte ska käfta emot på en rak väg ut i yrket man längtat efter hela sitt liv.
- Han förtjänade det, den jävla blattejäveln.
Polisen startar bilen och kör snabbt och ovårdat därifrån. Lärlingen säger inget mer. Det enda hon tänker är att en polis ska fan inte göra så. Nu känner hon att tankarna börjar komma tillbaka. Hon känner ilskan i henne stiga, mer och mer. Till slut säger hon lugnt:
- Stanna bilen.
- I helvete heller.
- Stanna bilen, upprepar hon och plockar fram sitt tjänstevapen. Nu. Hon laddar det och riktar det mot honom.
- I helvete heller, svarar han på nytt, samtidigt som han ökar farten. Och stoppa undan det där för fan, det är farligt.
- Åh, det vet jag nog att det är, säger hon spydigt och trycker det mot hans tinning. Stanna bilen.
Han suckar tungt, himlar med ögonen och svänger ut på vägkanten, varpå han snabbt drar fram sitt eget vapen och riktar det mot sin lärling. Hon känner sig inte rädd någonstans. Hon är förvånad och stolt över sig själv för att hon inte är rädd. Hon tänker, hade det här hänt för två år sedan hade hon svimmat. Men nu skrattar hon bara smått.
- Först ska du förklara en misshandel som du har startat, skrattar hon. Och sen ska du förklara hur din lärling plötsligt försvunnit! Hur fan har du tänkt ut det här?
Han svarar inte. Han bara tittar på henne med tom blick. Hon försöker urskilja känslor, tankar, vad som helst ur hans blick, men den är helt tom.
- Du vet, säger han lågt och sänker sitt vapen. Jag hatar blattar. Jag hatar dem så jävla mycket. De har förstört hela det svenska samhället! Poliser skulle inte behövas om de där jävla bögarna inte hade kommit hit och smutsat ner hela jävla Sverige med sin jävla propaganda och sina jävla traditioner!
Han darrar på rösten och plötsligt känner hon hans känslor. Något i hans bakgrund har gjort att han är främlingsfientlig, något riktigt hemskt.
- Du, säger hon mjukt, sänker sitt vapen och lägger sin hand på hans axel. Vad är det som händer med dig?
Han lägger sin ena hand på hennes, och hon ser tårar som långsamt rinner ner för hans ansikte. Hon stryker hans axel, han stryker hennes hand. Sedan tar han den i sin och lutar sig fram mot henne.
Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Men hon lutar sig inte bort när han kysser henne – hon bara smälter. De förlorar sig i varandra, och alla hennes tankar försvinner igen. Världens vackraste kille, tänker hon. Världens vackraste.
Han lutar sig ännu längre fram mot henne, och börjar viska något i hennes öra:
- Tack, men det är inget som helst fel på mig. Jag har alltid hatat blattar och kommer alltid att göra det. De är avskum. Och oroa dig inte, jag kommer nog på någon bra story när jag har dödat dig.
Innan han hinner plocka fram sin pistol har lärlingen sin uppe, och hon tvekar inte en sekund. Kulan går rakt in i hjärtat på honom, och han stelnar till. Den ondskefulla blicken är plötsligt utbytt mot rädsla. Hon ser honom tvinga fram ett svagt leende, och det sista han säger innan han tar sitt sista andetag är:
- Du är fullärd.
Hon sänker sitt vapen och lägger ner det i hylsan. Så tittar hon på honom och suckar.
- Det kan du ge dig fan på att jag är.
Hon kliver ur bilen och börjar promenera. Tankarna är som bortblåsta. Hon har inte en tanke på framtiden, handlar bara på instinkt. Går och går, vet inte var. Bort, bort, bort från allt. När hon sätter sig ner på en kulle som vetter ut mot havet tänker hon för första gången på mer än en halvtimme. Hon tänker en sak, en enda. Hon ska inte bli polis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar