Sista ordet av Elena Zorina

“Don't expect me to cry for all the reasons you had to die. Don't ever ask your love of me.”

Unken röklukt dominerar den fuktskadade enrummaren. En tunn ljusslinga smyger sig in under den fördragna persiennen. Man urskiljer en man i rummets ena hörn. Två värmeljus lyser upp hans ansikte. Trots att han är ung har hans livsstil fått honom att åldras i förtid. Han är smal, till och med mager. Det oklippta, ovårdade håret hänger ner och klibbar i nacken. Ögonen är insjunkna, stora, desperata.

Ur högtalaren vid väggen ljuder Kurt Cobains sorgsna stämma. Telefonsladden är avkapad, på spisen står en kanna med rykande hett vatten. Framför mannen ligger ett litet, nött anteckningsblock. Han böjer sig ner och börjar skriva.

Jag har planerat min död i ett antal år nu. Metoden funderade jag länge på, inget fick gå fel. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig på något sätt. Alltså var skjutning uteslutet, trots att det hade varit den enklaste utvägen. Hängning är motbjudande. Hoppa från en bro är inte garanterat dödligt och jag vill inte blanda in utomstående oskyldiga människor i olyckor på motorvägar och liknande. Så jag tänkte, varför inte ta död på mig själv på ett sätt som har präglat hela mitt liv? Allt började i sexan när jag träffade Henke. Han kände några snubbar från gymnasiet som vi började hänga med. Varför de ville vara med oss är fortfarande ett frågetecken. Kanske var vi de enda som var dummare än dem, och vem tycker inte om att känna sig intelligent? Det var då jag började röka. Mitt längsta förhållande har varat i nio år, det varar än. Min stora kärlek heter Marlboro Red.

Mannen reser sig upp och går tvärs över rummet och ställer sig framför vattenkannan. Han häller över en liten mängd vätska till en liten kaffekopp, gräver sedan i sin högra jeansficka och drar upp en liten genomskinlig plastpåse innehållande något slags pulver. Han tömmer ut allt innehåll i den lilla vattenmängden och rör om med en matsked.

“Load up on guns, bring your friends. It’s fun to lose and to pretend.”

Väl nere på golvet igen, med kaffekoppen i sin hand, drar mannen fram en tunn liten spruta som hela tiden legat vid sidan av värmeljusen. Han blåser bort damm från den, vickar på kaffekoppen och låter en del av innehållet tas upp av kanylen.

Jag provade Spice strax efter min trettonårsdag. Vissa får inte effekt första gången de röker på. Jag var en av dem. Så jag provade igen, och igen. Det var ju bara lagliga grejer, ingen fara. Man blev inte beroende sades det. Mitt första rus var det bästa som hänt i mitt liv. Känslan av totalt lugn, harmoni, värmen inombords… det var något absolut nytt för mig. Hädanefter var mitt enda mål att få återuppleva dessa känslor. Efter Spice testade jag både brunt och grönt. Maja var nyttigare men hasch var billigare, och pengar är något jag aldrig haft mycket av. För varje ny drog jag provade fick jag nya upplevelser, och när den behagliga effekten av ruset avtog gick jag över till starkare grejer.

Sprutan placeras mot en av de såriga venerna i mannens vänstra armveck. Båda armarna är utslitna och infekterade. Nålen skjuts in och töms sakta. Mannen lutar sig tillbaka mot väggen med en lättad suck och sluter ögonen ett ögonblick innan han åter en gång reser sig upp och går, nu försiktigare, rädd för att ramla omkull, mot det gulnande surrande kylskåpet vid fönstret.

“Meat-eating orchids forgive no one just yet. Cut myself on angel’s hair and baby’s breath.”

Han tar fram en halvfull Smirnoff Premium Vodka ur kylskåpet och går, sätter sig i hörnet igen och fortsätter skriva, nu med en krokigare, ryckigare handstil. Med jämna mellanrum tar han upp flaskan vid sin sida och tar en klunk eller två.

Är det en sak man vet säkert om droger, så är det att man inte ska kombinera dem med alkohol om man vill överleva ruset. Jag vill inte leva längre. Tro inte att jag inte har övervägt alternativ. I flera år har jag planerat min död, ännu längre har jag reflekterat över livet samt om det är värt att leva det. Jag kom fram till att det inte är det. Andra människor tänker inte på samma sätt som mig. De ser världen ur ett litet kikhål. Ser de något som inte passar in i deras mall på hur ett liv ska vara, tittar de bort och undviker det obehagliga för resten av livet. Jag sket i kikhålet, sparkade ner väggen som dolde sanningen för mig, såg verkligheten. Ni tänker på fel sätt. Allt prat om att uppskatta de små tingen i livet gör mig illamående. De små tingen är just det som är oviktigt. Uppskattar ni det som är oviktigt blir ni automatiskt oviktiga själva. Människan tror att den är nödvändig för att världen ska existera. Detta är ren lögn. Människan behövs inte. Världen behövs inte. Ingenting är nödvändigt. Med andra ord har jag funnit meningen med livet – att dö. Skrämmer jag er? Spårar jag ur? Jag försöker bara hjälpa er. Ni måste blunda, tömma er på allt ni någonsin lärt er och börja tänka på ett alldeles nytt sätt. Till slut kanske också ni finner sanningen. Lycka till.

Mannen lägger ifrån sig anteckningsblocket. Han tömmer Vodkaflaskan, tvingar tillbaka en kräkreflex. Därefter tar han på nytt upp sprutan bredvid honom och fyller den med återstående mängden heroinlösning som finns kvar. När vätskan har skjutits in i hans arm ännu en gång blåser han ut ljusen vid sin sida och lägger sig ner. Det är nu helsvart i rummet. Genom Nirvanas ”All Apologies” hör man varken kvidanden eller snyftningar. Heroinet har stoppat mannens andning, men inte genom kvävning, utan för att kroppen är så pass avslappnad att den glömmer bort att andas. Mannen dör en behaglig död.

”All alone is all we are, all alone is all we are, all alone is all we are.”