Hon kände paniken stiga genom sin nätta kropp. I hennes ådror pumpade blodet fortare och fortare. En svettdroppe lämnade hennes panna då hon återigen försökte göra motstånd. Hon skulle göra allt i sin makt för att skydda sin kropp. Inget skulle få skada den igen. Chansen att klara sig undan den här tortyren fanns nästan inte. Det visste hon. Dock var hon medveten om att om hon klarade sig undan tortyren skulle hon nog ändå dö, men då skulle i alla fall hennes kropp få vila orörd. Nej, inget ska få skada henne!
Hennes egen far borde veta bättre än att utsätta henne för denna tortyr. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig han skulle kunna göra något så ont mot henne. Att hon en gång litat på sin far kändes som en stor lögn. För henne var han inget annat än en grym tyrann. Hon gjorde ett försöka att rygga undan en attack men det var lönlöst. I början hade hon orkat stå emot, men nu på senare tid hade hennes krafter försvagats något. Hon visste dock att hon aldrig någonsin frivilligt skulle låta sin far infektera hennes kropp på det här sättet. Hon skulle aldrig frivilligt låta något så äckligt komma i närheten av hennes kropp.
Hennes ögon fastnade på en hårtuss i hennes halvöppna handflata. Hårstråna var ljusa. De tillhörde hennes far. Utsidan av hennes högra pekfinger var rött av blod. Hennes far tittade på henne med sorg i ögonen när han torkade bort blodet från fingret. Varför lider han när det är jag som plågas, tänkte hon ursinnigt.
Den här tortyren hade bara blivit värre. Förr kunde det gå dagar utan att hon blev påtvingad hemska saker. Nu skedde det dagligen. Hennes far satt med den blodiga servetten i handen och tittade på sin dotter. Hon funderade på hur någon kunde se så snäll ut men egentligen vara så ond. Fadern ställde sig upp och började fundersamt vandra omkring i det upplysta rummet. Han mumlade ohörbara meningar och stannade då och då upp för att titta på sin lidande dotter.
Flickan tittade sig omkring i rummet. Det var ljust och stelt och påminde henne om ett sjukhus. Paniken ilade genom hennes ryggmärg när hon tänkte på sjukhuset där hon spenderat veckor efter veckor under sommarlovet. Hon tittade ut, det var höst nu. Löven hade börjat falla till marken och allt var härligt gult och brunt. Hon riktade nu blicken mot fadern istället. Det var han som ansvarat för att hon hamnade på sjukhuset förra gången och han skulle inte få göra om det igen! Hon tänkte inte tillbringa vintern i en sjukhussäng.
Hennes far hade tagit ett beslut. Hon tittade på honom då han stod och betraktade henne med beslutsam blick. Nej, hon skulle inte låta det hända igen! Händerna trevade på nattduksbordet på jakt efter ett försvarsvapen. Nattduksbordet var tomt. Hon började då titta sig omkring i rummet efter något vasst att försvara sig med. Hon fick syn på en sax på sminkbyrån, men då slog det henne att hon ändå inte skulle hinna ta sig dit innan fadern skulle hindra henne. Han stod böjd över sängkanten med knäppta händer och bad. Flickan kände att ilskan besegrade rädslan inom henne och hon lyckades sparka till fadern. Hans händer särades och han tittade upprivet på sin dotter. En troende skulle aldrig skada en medmänniska på det här sättet, tänkte flickan ilsket.
Sakta reste fadern sig upp och började gå mot dörren. När han kom till dörrkarmen vände han sig mot flickan och hon visste vad han tänkte göra. Nej, nej, nej, skrek hon inombords. Utåt fick hon inte fram ett ord. Hennes far stod nu i hallen och hon kunde höra honom prata i telefonen.
- Jag försöker få i henne lite gröt men hon gjorde mycket motstånd. Jag tror ni måste ta in henne för vård igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar