Regnet piskade nedför rutorna, det hade det gjort nu de senaste timmarna, och stuprören var fyllda av vatten som forsade ner på marken. Inne satt han och väntade, klockan tickade och han lät blicken falla ut genom fönstret som var täckt av rinnande vattendroppar.Två tunga knackningar nådde hans öron. Dörren gnisslade när hon klev in genom dörröppningen. Hennes axlar var spända av kölden och vattendropparna föll längs hennes kinder och suddade ut hennes smink.
Han lät en dov suck lämna sin strupe medan han rullade på sina tummar. De var spända och han höll ett hårt grepp om resten av sina fingrar.
Nervositeten hade kommit på besök igen för att påminna honom om tider. Tider med både hemska och lyckliga minnen.
Hennes våta fötter smällde då hon gick på det kalla trägolvet som hade många år på nacken. Blicken han gav henne innehöll mer än bara besvikelse över att hon var sen. Där fanns även besvikelse för flera svidande saker hon hade gjort och sagt, inte bara mot honom utan även mot andra människor. Det tunga blöta håret vilade lätt på hennes fuktiga tröja, de blåa ögonen undvek att ta kontakt med honom medan händerna var gömda i hennes fickor. Hennes läppar gav honom ett falskt leende som menade ungefär ”Förlåt för att jag är sen med flit” och tillbaka gav han bara henne en blick som fick hennes inre att koka av ilska. Hon gled ner i den blåa tygsoffan och vände blicken rakt mot honom, och han vände genast undan sin.
Hans hjärta slog och han kunde känna vartenda slag så tydligt som aldrig förut. Skulle han möta hennes blick skulle det vara kört. Han slöt sina ögon för ett kort ögonblick för att påminna sig själv.
Hennes läppar formade ord som han aldrig trodde hon var kapabel till att säga, men man är oskyldig till motsatsen bevisats. Hennes röst var rosslig och krävande. Rysningar spred sig från ryggraden över hela hans kropp när hon pratande. Han hatade hur hon klarade av att manipulera folk så lätt, speciellt när de gick på det. Hans svar blev kort och enkelt, och sedan bröt sig tystnaden fram i rummet och lämnade ingen kvar.
Hon ställde sig upp ur soffan och började närma sig honom. Han kunde känna hur hennes parfymlukt trängde sig upp i hans näsa och hur den behagade honom. Hans ögon betraktade hur hennes smala ben tog sig närmare honom. Jeansen satt som perfekt på henne och trots regnet såg hon fantastisk ut. Hennes ögon gav honom den där förföriska blicken. Han ville bara kyssa de mjuka läpparna som hon hade, vara med henne. Eller det var i alla fall vad han hade velat för ett par månader sen. Då hade hon varit underbar och sedan en dag var hon bara… annorlunda.
Bilder utspelade sig i hennes huvud. Underbara, fina bilder som påminde om en vacker period i hennes liv som hon hade kastat bort. Hon led av ångest, fick hon bara en ny chans så skulle hon göra om allt. Ställa allt som gick så fel till rätta. Han kunde känna hur hennes lena händer greppade hans och hon viskade ett kärleksfullt ord i hans öra.
Han ställde sig upp och försökte få tankarna på annat. Han förstod inte hur hon kunde göra det här. Inte efter allt de hade gått igenom. Men trots allt ville en del av honom ta henne tillbaka och uppleva allt bra igen. Men snabbt ångrade han sig. Deras ögon möttes för en mycket kort stund. Han backade ett steg, fortfarande med hennes händer i sina egna. Försiktigt lät han de glida ur sitt grepp. De föll mjukt tillbaka mot hennes sidor i en mjuk stöt. Han lät än en gång hans ögon möta hennes blåa. De såg på honom med den där falska blicken. En ljudlig suck lämnade hans strupe innan han gav henne en besviken blick och vände sig om för att aldrig mer komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar