Luleå färgat rött av Matias Rinander

Verkligheten i Luleå är kall och ibland hårdare än något annat, tro mig. Det är inte lätt att känna sig som om man vore gjord av glas, när allting runt omkring en nog är gjort av sten. Jag har fått smaka på det bittra mer än det söta i livet just nu den senaste tiden. Det finns dock alltid hopp.
Så här sitter vi, utomhus på gräset, och dricker kaffe i solen. Jag och min nära vän, min högra hand och mitt sällskap i gott och ont.

- Det är inte det att jag inte bryr mig, men efter alla smällar speciellt nu senast så orkar jag nästan inte hoppas, du vet.

- Äh lägg ner! Det du behöver är en blondin, plocka bara ner en från träden, du har väl inga problem med sånt, haha!

- Amen vad fan Sebbe! Om jag vore som du säger att jag borde vara så skulle jag bli mörkrädd för mig själv.

- Grabben, du säger ju själv att du vill slippa smärtan, så kommer jag här med lösningen och vad får jag för det? Ingenting.

- Äh det är okej, vem vet, unga fröken kanske är den rätta. Jag får hoppas i alla fall.

- Ah, den mystiska Em, eh? Hon ska möta upp oss ikväll va?

- Japp, det är planen, vi får se hur det går, jag är nyfiken.

- Jag är också nyfiken, det här ska bli skoj!

- Att du är nyfiken är bara läskigt, kan inte du typ sitta och bara vara fin, snälla.

Jag tar mig hem relativt fort. Min cykel står vid busstationen som alltid och vägen hem är inte lång. Den går fort, så länge det inte kommer något tåg under tiden som måste åka förbi. Ett malmtåg såklart, här åker det jämt malmtåg. När ska malmtågen sluta rulla? Enda skälet till att jag egentligen far hem är för att jag måste, jag ska fixa till mig, säga något ord till mina päron, för att senare försvinna igen.

När jag kliver igenom dörren är det som att jag går in i en helt annan roll än vad jag just var i. Mitt humör förändras, jag tar inte ens av mig skorna, utan hälsar, mumlar något som svar och försvinner djupare in i huset. Jag sätter mig på min sängkant och undrar ifall jag faktiskt ska byta kläder; byte av byxor till gråa använda, men ändå inte för slitna, och en rutig skjorta i kalla färger. Ta till det en svart liten jacka som jag drar på mig, och jag är färdig. När jag ska gå stannar jag mitt i, och går till datorn istället, för att försöka få tag på henne innan jag ger mig av till stan. Egentligen hade jag bara kunnat ringa eller smsa, men jag vill inte använda mobilen, jag vill få tag på henne på datorn.

Jag vill egentligen inte säga något viktigt, jag vill som bara försäkra mig om att vi fortfarande kommer att träffas, vilket vi såklart ska. Varför skulle vi inte annat? Jag vill bara höra det igen så att jag får det bekräftat. Du är där ute, och säger att vi ses snart, vilket jag vet att vi kommer att göra nu. Du är så nära och ändå så långt bort, det är så roligt hur du kan vara det. Det är som om vi har levt parallellt bredvid varandra och skymtat varandra på avstånd. Fan jag ser nu hur länge jag suttit här och nu är jag ju sen, Sebbe blir jämt så grinig när han måste vänta. Fan.
På väg ut så säger jag att jag lär vara borta relativt länge, och att jag kommer tillbaka när jag kommer tillbaka. När jag låser upp cykeln och börjar ta mig därifrån så känns redan allting så mycket bättre. Ingenting händer i ens hemmiljö, allting som är värt något sker utanför de dörrarna, så jag vill bara därifrån fort, till något annat, till henne.

Vi är nu här på början till slutet, ändå är det en lång, lång väg kvar. Tillåt mig att hoppa ur skinnet.

Jag parkerar min cykel vid busstationen igen, det vanliga stället, jag vänder mig om och ser rakt på Sebbe.

- Alltså, du bor närmare än mig och du cyklar, hur kommer det sig att du ändå jämt tar längre tid på dig?

- Jamen jag är ju här nu så sluta klaga, kom så går vi.

Mat, att sitta ner och äta innan det händer känns skönt, jag börjar bli så nervös att jag inte vet vad jag ska göra. Det känns som om vi borde vara där i tid, nej mer än så, före alla andra och bara invänta det. Jag hoppas det inte märks hur nervös jag egentligen är, men det gör det säkert, för jag börjar jämt vrida på mig och andas tungt. Jag kommer att dö en plötslig död före jag ens kommer ut, och det i sig är ren barmhärtighet. Samtidigt känner jag mig så bekväm för att jag är i sällskap, det är nästintill det enda som gör så jag inte dör just nu.

- Hur träffade du henne egentligen?

- Det är en invecklad historia, det är som vid flera tillfällen i sig. Jag tror vi träffades först förra året av en ren slump, det var sommar och trevligt ute, du vet. Sen så har vi som setts på avstånd sen dess, bara pratat lite eller typ sagt hej.

- Och sen bara vände det eller?

- Ja, du skulle kunna säga så, vi började prata mer helt plötsligt och sen så skulle vi träffas, mer än bara i farten och att typ ge blickar till varandra.

- Det är ju bara toppen. Är du nervös?

- Ja vafan såklart jag är, vadå verkar jag annat eller? För om jag gör det så är det fel.

- Hahaha, du håller på att gå i taket ju, skulle inte förvåna mig ifall du gick och blev galen innan vi ens började gå mot udden.

- Alkohol är lösningen, det är liksom vad som behövs för att jag ska lugna ner mig och inte flippa helt, eller som du säger, gå i taket.

- Börja drick på direkten då när vi går härifrån bara.

- Det tänker jag göra, det lite måste jag ju.

Dricker gör vi. Jag öppnar flaskan på direkten så fort vi ätit upp och börjar hälla i mig rödvin. Vi sätter oss på en lekplats, vid vatten och njuter av en fin sommarkväll. Jag sätter mig i en av gungorna som finns där och stänger mina ögon, försvinner bort ut i dimman, bort till mina tankar för en liten stund. Tänker på vad jag ska säga till henne då vi ses, men jag kan inte tänka klart.

- Äh kom vi drar dit, alla andra borde komma snart, om de inte redan är där.

När vi kommer till udden så är våra vänner redan där, ett litet gäng. Vi hälsar på dem och sätter oss bland dem, börjar dricka mer, prata om det vanliga fina i livet och nervositeten börjar gå över ju mer jag dricker.

Tiden går, och jag börjar bli riktigt onykter. Onykter är nog fel ord för vad jag är nu, full är nog ett bättre ord. Ja, jag är full. Då får jag ett sms, om att hon är på väg, och lugnet som har legat över mig försvinner helt bort. Jag vet inte vad jag ska göra alls, det bara flippar. Fan, men jag måste gå och möta henne i alla fall. Bort nu. Nu.

- Vänta, jag ska gå och möta henne, tillbaka strax säkert.

- Haha, du är skitfull och jättenervös, haha, haha.

- Håll käften, Sebbe! Fan vad du ska få då vi kommer tillbaka.

Efter första stegen därifrån, lyssnandes på Sebbes skratt bakom mig, är jag säker på att jag är döende. Nu dör jag, definitivt. Borde börja springa åt andra hållet, medan jag fortfarande kan. Fly, fly för mitt liv. Sedan ser jag henne sittande på en parkbänk lite länge bort, och hon ser mig, nu är det för sent att vända tillbaka, nu är det bara att göra det här eller dö som gäller.
Du är lika fin, om inte finare än vad jag minns dig sist vi träffades. Jag är helt förlorad på ord, även om jag hade vetat vad jag skulle säga, vilket jag ändå inte vet, så hade jag ändå inte sagt det.

- Hej, lyckas jag klämma ur mig.

- Hej, säger hon.