Rygg av Linnea Stenqvist

Kerstin smyger barfota in i hallen. Klockan är inte mer än sex, ändå ligger morgontidningen nedanför brevinkastet. Mödosamt böjer hon sig för att plocka med sig den in i köket. Det bränner till längs ryggslutet, men går över när hon rätar på sig. Lägenheten är en tvåa och Kerstin hatar den. Hon har alltid hatat den. Tapeterna i köket är gröna, liksom kaklet. När de flyttade in hade hon inte ork att tapetsera om och ingen av hennes barn kunde tänka sig att ta sig till Luleå för att hjälpa henne. Gösta orkade inte han heller. Förstås. Har man allvarlig reumatism orkar man inte tapetsera om ett kök. Kerstin förstår det, ändå irriterar det henne. Tapetsering borde ha varit hans jobb. Hon hade velat ha vitt eller ljusgult, som i det förra köket i den förra villan i det förra livet.

När hon sträcker på sig för att plocka fram det hembakta brödet knarrar golvet oroväckande högt. Under en halvsekund blir hon orolig för att Gösta ska ha vaknat, men sen påminner hon sig om att han inte alls är lika lättväckt länge. Hans hörsel har börjat bli allvarligt dålig och med den insikten kommer hon ihåg att de måste besöka doktorn för att försöka få en hörapparat. De har inte ens orkat köpa någon mikrovågsugn, så Kerstin lägger försiktigt in bröden i ugnen. Hon bakade länge igår kväll. Den ena kaksorten efter den andra. Hembakt bröd med solrosfrön och morot. Omsorgsfullt hade hon knådat degen, låtit det jäsa precis lika länge som Gösta vill ha det. Hon kokar kaffe och plockar fram porslin, tänder ljus och släcker de andra lamporna. Morgontidningen lägger hon vid Göstas plats och när bröden är färdiga brer hon på krusbärsmarmelad varpå hon smyger ut till sängen för att väcka sin man.

Han tittar inte ens på henne. Istället är blicken på väg ut genom fönstret. Han har något drömskt över ögonen och han rör inte brödet. Han smuttar på kaffet ibland, men marmeladen smälter sakta och brödet kallnar. Kerstin tittar bort hon med. Det brukar vara såhär. Ibland försöker hon inleda en konversation, men han svarar fåordigt om han ens gör det alls. Vissa dagar håller hon i samtalet själv. Pratar på om Ulla och Gunnar. Berättar om grannar som blivit gravida eller bekanta som har krockat med bilen. Han lyssnar aldrig. Låtsas inte ens. Tittar ut genom fönstret. Reser sig ibland och går. Hon sitter kvar. Iakttar ryggtavlan som rör sig mot sovrummet. När han är borta försvinner Kerstins desperation och lämnar plats för en tomhet. En rastlöshet som svider och irriterar. När denna tomhet blir alltför stor, alltför märkbar, brukar hon besöka Örjan Öberg. Örjan som knappt är sextio och Örjan med de förstående ögonen, lyssnande öronen och smekande händerna. Det finns ingen bitterhet över honom, och inte heller är han på något sätt trasig. En evig ungkarl, med livet framför sig, och inte bakom sig. Örjan som brukar sätta på en jazzskiva och berömma hennes kanelbullar. Örjan som älskar med henne när hon än vill. Han, vars dörr alltid är öppen. Två kvarter, inte mer. Som en kontrast mot det vanliga livet.

Två timmar senare sover Gösta igen. Kerstin går ner för trapporna i det fuktiga trapphuset, snubblar nästan i den brantaste, på väg mot förråden. Tappar andan, får inte bryta lårbenshalsen. Bilder av Ullas kryckor och bandage flimrar förbi. Hon stänger ögonen och tvingar sig själv till att samla sig. Tar ett stadigt grepp om trappräcket och ignorerar svetten som bryter fram längs ryggslutet. I förråd 4 finns det förra livet, komprimerat och framsållat. Små delar är det som finns kvar, men det är i alla fall någonting. Här finns alla fotoalbum. Fotoalbum innehållande ett svartvitt bröllopsfoto av två personer som inte finns längre. Gösta och Kerstin Flodström står det på baksidan. Bilder på denna Kerstin med en blond femårig flicka i handen och en mjukhudad bebispojke i famnen. Camilla och Jonas. Camilla som tog första chansen att lämna henne för Amerika. Två barnbarn och en svärson finns där också, som nästan aldrig reser till Sverige. Och så Jonas. Göstas besvikelse. Jonas med pojkvän i Malmö; hans flyktstad. Vägrar hälsa på Gösta, de pratar inte sedan många år tillbaka.

Kerstin vill ändå inte träffa någon av dem. Hon brukar skrika det ibland, i förrådet, när hon är säker på att ingen kan höra henne. Då skriker hon så högt hon kan att hon hatar dem. Att hon aldrig vill se dem. Hon förbannar sina barnbarn. Hon förbannar Amerika och hon förbannar Jonas pojkvän. Förbannar allt som förstört hennes barn. Just idag vågar Kerstin inte öppna fotoalbumen, istället lyfter hon på bråte och tittar efter fynd. En Hawaii-skjorta som ett bevis på två charterresor till Mallorca. Åttiotalskläder som sedan länge är urvuxna. En pastellfärgad gunghäst intill en bilbana. Blommönstrade gardiner från det gamla hemmet. Hon lyckas lura sig själv. Inbillar sig att hon fortfarande bor i villan. Att Gösta fortfarande är en stark brandman. Att Camilla och Jonas är hennes änglabarn. Att alla älskar varandra. Hon föreställer sig den gulmålade villan på Bergnäset. Trädgården med tulpaner och vallmoblommor. Pilträdet och gungställningen. Hon föreställer sig tjuten från barnens lekar på tomten. Hur hon själv ägnar eftermiddagen åt att laga en fantastisk middag. Hur Gösta kommer hem från jobbet och tacksamt kysser hennes panna. Hur barnen äter och berömmer potatisgratängen. Hur Gösta lägger sin hand på hennes och viskar att han är så lycklig. Hon minns att hon var lycklig. Hon hade skapat sig det hon alltid velat ha.

Ideallivet var hennes och det hade varit hennes enda sedan Gösta bjöd upp henne på den där dansen den nyårsaftonen för så många år sedan. När tog allt slut? Det finns många alternativ till vändpunkter. Kanske var det när Camilla blev tonåring och grälen tätnade. Kanske var det när hon hoppade av skolan och åkte till Amerika för att aldrig bli svensk igen. Kanske var det när Jonas tillkännagav att han var homosexuell. Göstas förstenade blick kommer varken Jonas eller Kerstin att glömma. Kanske var det när Gösta gick i pension eller när han blev sjuk. Ändå envisas Kerstin med att tänka att slutet var ett faktum när de flyttade till lägenheten och en gång för alla lämnade drömlivet på Bergnäset.

Kerstin drar med fingrarna över en gammal kjol, petar damm från en porslinskatt innan hon lämnar allt för att gå upp för trappan. Hon låser omsorgsfullt förrådsdörren och när hon kommer tillbaka till lägenheten lägger hon hushållets enda nyckelknippa vid Göstas köksbordsplats.
Kerstin och Ulla träffas nästan varje dag. De bodde grannar på Bergnäset och hade jämngamla barn. Förr brukade de träffas med sina makar, men numera är det bara de två. Kaffe och skvaller brukar deras sammanstrålningar innebära. Ulla och Gunnar bor i samma lägenhetsområde så vägen är inte särskilt lång, vilket är fördelaktigt för Kerstins ryggproblem. I höstas ramlade Ulla på isen och bröt lårbenshalsen. Sedan dess har de setts hemma hos Ulla varenda dag. Ulla och Gunnar har känt varandra hela livet. När Kerstin och Ulla sitter och knaprar på sina kardemummaskorpor händer det att Gunnar kommer in och lägger en hand på Ullas axel, eller berättar något skämt som Ulla skrattar vansinnigt högt åt. Då blir Kerstins grepp om koppens öra snabbt krampaktigt och hon sväljer motvilligt det starka kaffet. Blicken i träbordet, andas genom näsan. När Gunnars läppar möter Ullas flimrar det framför Kerstins ögon. Gösta. Örjan. Gösta. Örjan. Dåtid, nutid, framtid. Bilden som verkar vara mest attraktiv är bilden av den unge Gösta i brandmansuniform på verandan. I andra hand kommer bilden av Örjan. De snälla ögonen. Bilden av den nuvarande Gösta får ingen placering alls. Den bilden skulle hon helst vilja radera ur sitt minne och förtränga.

Ibland har hon funderat på att berätta för Ulla om Örjan. Hon har föreställt sig hur Ulla skulle fånga hennes hand, stryka hennes hår och trösta henne. Att Ulla skulle förstå och mena på att Gösta får skylla sig själv. Att hon skulle uppmuntra Kerstin. Be henne lämna det förflutna bakom sig och gå framåt. Tänka på sig själv. Innerst inne vet Kerstin att det inte skulle hända. Troligare är det alternativ att Ulla skulle ge henne en kylig blick och sedan förakta henne. Som Gösta gör. Så hon säger aldrig något. Låtsas som att Gösta älskar henne lika mycket som Gunnar älskar Ulla. Låtsas som att hon saknar Camilla och Jonas. Låtsas som att allt är bra. Säger aldrig något om kylan, bitterheten eller desperationen. Pratar istället på om Gustafssons flicka, Majkens Golden Retriever eller priserna på Konsum. Ber att få något kak-recept med sig hem.
Just idag bjuder Ulla på hallongrottor till det vanliga kaffet. De är alldeles för söta, som vanligt. Kökssoffan knarrar. De mintgröna tapeternas färg tycks svida i ögonen. Kerstin biter sig i läppen. Den är redan fnasig och söndertuggad. Hon öppnar munnen, tvekar.

- Goda kakor det här…

- Tycker du det? Ja, jag hittade receptet i "Hemmets journal". Första gången jag gör det faktiskt. Är det bättre än mitt gamla recept tycker du?

- Ja, jag tror nästan det. Eller… Jag vet inte riktigt. Det andra kanske var bättre.

Det blir tyst igen. Det kliar överallt på Kerstins kropp. Hon har eksem under armarna, men ändå vill händerna dra sig till andra ställen. Hon tar en klunk kaffe, bränner sig på tungan, sätter i halsen, hostar till, säger:

- Jag har en älskare.

Vågar inte möta Ullas blick. Undrar vad domen kommer att bli. Tittar ner i köksbordet, i kaffet. Upptäcker en kaksmula, vågar inte röra den, vågar inte röra sig. Tystnaden tycks vara minutlång. Till sist svarar Ulla med en fråga. Rösten skär sig.

- En älskare?

Denna gång rinner orden ur Kerstin.

- Örjan, jo! 59, ja alldeles för ung är han, nog vet jag. Gösta är ju sjuk och han är inte längre sig själv. Det är helt naturligt. Det är väl naturligt? Du och Gunnar... Vi är inte likadana som er. Örjan är varm. Gösta är… kall. Förstår du? Klart du inte gör. Du vet inte vad det är jag menar. Jag vet.

Ulla fortsätter vara tyst. Blicken är fäst på Kerstin, den är stirrig och glansig. Kerstin vet inte hur hon ska tolka detta. Är det chock? Är Ulla äcklad? Hon vet inte. Hon reser sig upp, ställer koppen i diskhon.

- Tack för kaffet.

Hon går. Ute har det redan börjat mörkna. Kerstin drar kappan tätare kring kroppen. Får plötsligt svårt att andas. Hon kanske går för fort. Ökar ändå takten. Det snöar i hennes ögon. Blöt blir hon, snön får mascaran att rinna. Hon blinkar förtvivlat till. Fuktigheten tycks samla sig i rännor från ögon till hakspets. När hon passerar Konsum stannar hon till och köper ett paket Marlboro fastän hon slutade röka för snart tjugo år sen. Kassörskan tittar lite konstigt på henne, men hon struntar i det. Under de sista meterna till huset röker hon två cigaretter och först i trapphuset stannar hon och fiskar upp handspegeln. Hon rycker till, sminket är mer utkletat än vad hon hade trott. Först tänker hon försöka gnugga bort det, men ändrar sig. Undrar hur Gösta kommer att reagera. Undrar om han kommer att förstå att hon gråtit. Undrar om han kommer att bry sig. Med tunga steg går hon fram till lägenheten och ringer på. Det dröjer länge innan dörren öppnas. Göstas ryggtavla, vankar mot sovrummet. Han säger inte ens hej. Ursinnigt kastar Kerstin kappan i marken. Det krasar högt när spegeln går sönder. Hon snyftar till, står kvar, väntar. Gösta kommer inte. Med en ny säkerhet springer hon ner i källaren. Det enda hon tar med sig är den svarta kofferten. Sneglar lite på alla sina dyrgripar där inne. De som symboliserar det gamla livet med alla dess minnen. Lämnar ändå allt kvar och upptäcker med förvåning att det känns skönt. I lägenheten plockar hon med sig porslin, väljer någon tavla, packar parfymer och hudkräm. Till sist är det bara sovrummet kvar. Hon gläntar på dörren och inser att Gösta somnat. Tyst smyger hon in och öppnar klädkammaren. Hon väljer ut vissa plagg, lämnar de hon vet att Gösta brukade tycka om. Ett värmande välbefinnande har börjat växa inom henne. Hon känner ingen oro, inte ens spänning. Det enda hon känner är att hon gör rätt. Det här är den väg hon måste välja. Det spelar ingen roll vad Ulla tycker. Det spelar ingen roll hur Gösta kommer att reagera. Hon skriver en lapp innan hon går. Jag vill ha livet framför mig, inte bakom. Hon lägger lappen på köksbordet, ångrar sig, lägger den i sin egen jackficka. Tittar en sista gång på Gösta innan hon går. Han ligger kvar och om han hade varit vaken hade det sista han sett varit en rak rygg.